Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1866, sida 2

ket jag vissto att min gamle, vördnadsvärde förmyndare befann sig, och mitt hjerta klappade som villo det brista. Han anade icke hurn nära jag var honom. Men då slutligen husets baksida låg framför mig, och Anton pekade mot två matt upplysta fönster samt hviskado till mig att Johanna vistades der, måste jag sätta mig ned på den faktiga marken för att tillkämpa mig faltning och föresätta mig att ej låta hänföra mig af mina känslor och genom någon oförsigtighet sätta den lidande engelns lif i fara. Sakta smögo vi oss fram till det närmaste fönstret. En lampa brann matt derinnanför, och de genomskinliga gardinerna voro nedfällda. Det var en lycka, ty jag kunde lata min panna nästan intill glasrutan och ej befara att upptäckas. Efter en kort tvekan samlade jag allt mitt mod, och i det jag lutade mig mot fönsterposten, blickade jag in i rummet. Dodstystnad herrskade i detsamma. I början såg jag blott ljusskimret; allt det öfriga tycktes genom gardinerna likasom öfvordraget af en dimma; men ju längre jsg blickade ditin, desto tydligare framträdde do enskilda föremålen, till dess jag slutligen kunde igenkänna allt. Jag varseblef först min förmyndares maka; hon satt på en låg rottingstol framför ett bord, på hvilket brann en lampa med grön skärm. I sina bänder höll hon en bok i hvilken hon läste ifrigt; hon hade till hälften bortvändt sitt ansigte, men likasom förr hvilade äfven nu derotver det vänliga uttrycket, hvilket var paradt med en djup fromhet. Mina blickar hvilade likväl icke länge på henne, oroligt forskade jag vidare, och genom att följa riktningen af den gamla damens tid efter annan