Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1866, sida 2

örmening fullkomligt obofogade, — anmärk-t ingar mot konungens rådgifvare, med asso-J! nde å deras förmenta syftning till konunga-J naktens förminskande och undergräfvande. )et kan då ej annat än slå mig med förunIran, att just från den sida, derifrån jag hör opet: gifver konungen hvad konungen till;örer, förspörjes satser och försök, som oviltorligt innebära afsigten att ingripa uti de ättigheter, hvilka, alltsedan 1809 års grundags stiftande, varit konungen tillerkända, och som, uti den nu af ständerna antagna rikslagsordning, omsorgsfullt blifvit åt honom bevarade. Det ena synes mig icke rätt väl stå tillsammans med det andra. Troligen härleder sig detta af den olika tydning man gifvor åt benämningen ,konservativ. I detta ords ädla mening, mina herrar, äro vi alla konservativa; ingen enda af oss här finnes, jag är derom öfvertygad, som icke af all sin själ och hela sitt bjerta uppriktigt önskar bibehålla hvad som är godt, rätt och nyttigt. Det är endast i begreppet om hvad som är godt, rätt och nyttigt, som vi skilja oss. I denna mening har jag alltid varit och hoppas att alltid blifva konservativ, men icke uti den som vill bibehålla allt gammalt, endast derför att det är gammalt och icke vill införa några förbättringar, derför att de äro nyheter. Till anhängare af dessa läror, som ingenting lärt och ingenting glömt, kan jag icke räkna mig. Tiden går framåt, mina herrar; den står icke stilla, och vi måste, försigtigt, men oafvisligt, följa i dess spår; om vi stå stilla, eller, ännu värre, gå baklänges, förlora vi allt det inflytande öfver tidens rigtning, som vi, med ett klokt iakttagande af dess tecken, kunna utöfva, och det minsta, som då kan hända oss, är att tiden springer oss förbi. Väl vet jag, mina herrar, att det stundom inträffar, att äfven tiden går baklänges, men detta är då en farlig rigtning; tiden går baklänges endast för att taga en bättre ansats, och derefter med ett språng skynda förbi den ståndpunkt, hvarifrån han vikit tillbaka. Dylika språng äro vådliga; de medföra våldsamma omstörtningar, de ingripa djupt i ländernas och folkens allmänna öden och enskilda välfärd. Då en sådan storm uppstår, tillkommer det den tänkande mannen att tillse, huruvida han ej bör refva sina segel, söka en undangömd hamn, der han i lugn kan afbida att stormen hinner lägga sig, och först, sedan de upprörda vågorna lagnats, åt dem åter anförtro den farkost, ban tror sig kanna styra. Jag tycker mig spåra en dylik rigtning baklänges i do med afseende på traktaten framställda förslg. Hvad än rikets ständer, inom gränserna för deras befogenhet, kunna besluta, detta kommer jag naturligtvis att såsom laglydig medborgare underkasta mig; men icko kan man begära att samma hand, som på en högtidlig afhandling haft äran med sin underskrift bevittna sin konungs, skall sönderrifva detta fördrag. Icke heller kan man förvänta att jag med likgiltighet skulle uppbära ett klander för långa, mödosamma och samvetsgranna bemödanden, för hvilka jag kunde hoppats — icke tacksamhet, ty en sådan hvarken får eller bör en ansvarig rådgifvare påräkna, men ett välvilligt och hugnande erkännande för mina redliga sträfvanden att uppfylla min konungs bud och att befrämja Dess ädla afsigter till ett af oss alla lika högt älskadt fosterlands sannskyldiga nytta. Jag tillåter mig anhålla, det ridderskapet och adeln, i öfverensstämmelso med K. M:ts nådiga proposition i ämnet, behagade för sin del lemna sitt godkännande till don med Frankrike afslutade handelstraktat, med uteslutande af det tillägg, som bevillningsutskottet ansett sig dertill böra foga.