Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1866, sida 2

— Fej, den armo stackarn bar i ingen ro hemma; redan tidigt i morso gick han bort; det är inte hans skull, men han boreder mig och min mor mycket bekymmer. Men hvarför frågade herr kaplan det? — Emedan en embetsbroder väntar mig i qväll i er bydda, och jag vill inte att er bror i sin enfald nämner något derom. — Kanske den ärevördige pater Sebastian? — Densamme; vi ämna gemensamt besöka jägmästaregården och äfven tala om edra... Hvad som vidare följde bortdog åter i ett otydligt mummel. Jag förhöll mig lugn ända till dess jag hörde de båda bundsförvandterna hoppa öfver diket längre ned, och i det jag derefter gaf Anton ett tecken, uppmanade jag honom att gå före mig till jägmästaregården. Vi utbytte ej vidare några ord med hvarandra; jag rörde mig framåt likt en sömndrucken; hvarje tanke på fara hade försvunnit; jeg hyste blott den enda önskningen och förboppningen att se Johanna, att tala med henne och varna henne, äfven om jag i nästa ögonblick skulle slöpas tillbaka till fängelset. Äfven Anton bibehöll en dyster tystnad. Han hade uppfattat några af sin broders och Bernhards yttranden, och emedan han instinktlikt insåg att det handlade om förderfliga anslag, bemödade han sig att på sitt sätt uttyda hvad han hört. Nära jägmästaregårdon veko vi af från vägen och uppnådde trädgården på en omväg. Väl hade hundarne märkt oss, väl hade da skällt och sprungo vävligt emot oss så snart de kände igen oss, men gäckade återvände de till sitt varma ide, då de ej hörde ett välkomstord, ej erhöllo en smekning. Mina blickar voro riktade på huset; jag betraktade det upplysta fönster, bakom hvil