Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1866, sida 2

etta fall likna äfven öfriga nationer, Bom lia tillämpa samma handlingssätt. Låtom ss äfven söka att likna oss sjelfva: mångidiga äro de traktater, som vi för en länre tidsföljd afslutat, deribland äfven sådana om innefattat stedgandet om under flera år ortfarande differentialtnilsatser, och aldrig ar besogenheten dertill varit dragen i tvifelsmål. Den andra frågan, hvars afgörande varit landradt, beträffar den tid, från hvilkon raktaten skalle träda i verkställighet. Med fseende bärå ber jag att få erinra, att ricets ständer uti den vid 1862 —63 årens iksdag godkänna inkomstberäkningen lemrat ett ojafaktigt bevis derpå, stt do förutatte ett sådant, innen nästa riksmötes samnanträde, skulle ske. Äfven i detta hänseende byste norska regeringen någon beänklighet. Vid i detta afseende uti Paris :jord förfrågan befanns emellertid att man ler ingalunda ver sinnad att ingå på något angre uppskof. Utom de neturliga skäl, som förefinnas att, då nödvändigheten af en handelstraktat gjort sig gällande, söka att illämpa den så fort som sig göra låter, hade ranska regeringen äfven ett annat, hemtadt rån. en nyligen vunnen erfarenhet. Trakta en med Preussen, som afslutados redan 1862 och redan innan våra underhandlingar började, skullo tillämpas så snart öfriga till ullföreningen hörande tyska staters bifall lertill erhållits. Dermed dröjdes icke, mina herrar, derforo att något meddelande till nationalrepresentationerna vållade något uppskof, men till följd af underbandlingar melan de resp. tyska regeringarne, och denna raktat blef icke tillämpad förr än den 1 Jali sistlidet år, eller sedan vår traktat relan trädt i verkställighet. För något dylikt ville icke franska regeringen ånyo blottställa sig: brändt barn skyr elden. Den yrkade att traktaten skulle tillämpas 2 månader ofter ratifikationernas utvexling, och detta blef ifven slatligen från vår sida medgifvet. Traktaten undortecknades d. 14 Febr. 1865 och ratifikationerna utvexlades i Paris d. 22 derpå följde Mars. Terminen för dess ovilkorliga trädande i verket var således d. 22 Maj; men det syntes särdeles olämpligt att under ett och samma sjöfartsår hafva tvenne olika tariffer, den ena gällande till d. 22 Maj och den andra för återstående del af året. Följden hade blifvit sjöfartens förlamande under våren, och alla de varor, för hvilka nedsättning snart skulle inträda, hade blifvit lagda på nederlag, för att senare förtullas, under det att våra fartyg fortfarande hade fått erlägga den högre tonnage-afgiften i franska hamnar. Det var derföre som det från vår sida föreslogs att bestämma terminen till d. 15 April, den tidigaste tidpunkt, vid hvilken traktaten och tariffen kunnat hinna till allmänhetens kännedom meddelas och den tidpunkt, då sjöfarten under sistl. år kunde anses åtminstone i Östersjön taga sin början. Denna åtgärd synes så naturlig och så tydligen af omständigheterna påkallad, att den blott torde behöfva nämnas för att rätt färdiga sig sjelf. Åunu en anmärkning har blifvit gjord som icke här bör förbigås, särdeles som den j och för sig sjelf skulle kanna anses mor: befogad än de öfriga. Det har blifvit sagdt Om K. M:t nu, såsom mångfaldiga gångel förut, eger rätt att utan ständernas höran de afsluta och tillämpa traktaten, hvarföre då underställa densamma deras godkän nande, hvilket de, såväl af politiska som andra skäl, icke väl kunna vägra? Invänd ningen är sannerligen icke ogrundad och jag bör öppenbjertigt tillstå, att jag icke från början varit sinnad tillstyrka K. M: att vidtaga en sådan åtgärd, hvartill K. M: icke är genom grundlagen förbunden. De grannlagenhetsskäl, som dertill förmått mig ligga för öppen dag; just derföro att dc grunda sig på grannlagenheten, förbjudeir denna att annat än antyda dem; men aldrig bar jag hört att en möjligen alltför lång drifven grannlsgenhet kunde stämplas såson en brist på aktning och förtroende, känslor som K. M:t vid hvarje tillfälle har sig ange läget att för rikets ständer betyga, och son han, med full tillförsigt, väntar sig från de ras sida tillbaka. Dessntom är det väl icke någonting i vårt samhällsskick hvarken nyt eller ovanligt, att, då fråga är om någor ekonomisk åtgärd af betydligare vigt ocl omfattning, som K. M:t eger full grundlags enlig rätt att ensam afgöra, densamma doct af K. M:t blifvit till rikets ständers afgö rande hänskjuten. Så har skett i mångfal diga fall, så äfven i detta. Jag kommer nu till de anmärkningar hvilka uti bevillningsutskottets utlåtande och dervid fogade reservationer blifvit anförd: eller i öfrigt rörande traktatens nytta fö fäderneslandet blifvit gjorda, eller den a mig i början af mitt vördsamma anförande omförmälda nyttighetspröfningen; men ja ber om tillstånd att i detta hänseendo fi vora kort, dels derföre att jag redan sat