Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1866, sida 1

ep i ET 4 44 Alvruusaunmsd! som i afseende å dermed sammanhangand detaljtrågor. Under det att jag förnämligas uppehåller mig vid den förra, skall jag docl försöka, så vidt jag förmår, att upptaga och utreda äfven de sednare, för så vidt jag an ser deras behandling nödvändig för att ka sta ett ljus öfver det hela. Det må ursäk tas mig om jag icke kan bemöta alla de mångfaldiga anmärkningar, hvilka såväl här som på andra ställen itryck och skrift blif Ivit gjorda; till några torde jag få tillfälle sednaro återkomma; andra torde af mera kompetenta talare, för hvad vissa speciella uppgifter beträffar, finna en mera tillfredsställande behandling. Af K. M:ts nåd. proposition i ämnet inhemtas hurusom under en lång följd af år, soch äfven under en tid som ligger oss närmare, förnyade och ända hittills froktlösa försök egt rum att tillvägabringa en traktat med ett land, med hvilket, i alla tider, våra handelsförbindelser varit lifliga och af en betydlig omfattning. Det torde tillåtas mig att något fullständiga redan meddelade uppgifter med afseende på hvad i detta fall under de sednaste åren tilldragit sig. Enligt hvad de flesta medlemmarne af detta hus troligen hafva sig bekant, hade jag äran att i första början af året 1856 af framlidne konung Oscars nådiga förtroende kallas till ministerplatsen vid kejserliga franska hofvet, med den svåra uppgift att der efterträda en synnerligen utmärkt och högt begåfvad man, som under loppet af mer än 40 år användt sin lysande förmåga och sina ovanliga själskrafter till gagn, nytta och ära för sitt fädernesland, men som nu var vid den gräns som naturen utstakat för upphörande af menniskans verksamhet, hvilken hos denne lika rikt utrustade personlighet fortfarit med samma ungdomseld, om ock ej med samma ungdomskraft, ända till dess 85:te år, då han sjelf insåg nödvändigheten att söka ett lugn, för hvilket han ej var skapad och som endast få månader blef honom unnadt. Min sändning från Wien till Paris kort före den tidpunkt, då den kongress öppnades, som hade till syfte biläggandet af stridigheterna mellan flera af Europas mäktigaste stater, var till sitt ursprung förnämligast af politisk egenskap, och under den tid som användes på de underhandlingar, hvaraf freden i Paris blef en följd, och nyss efter densamma, voro tankarne på alla håll riktade åt helt annat än handelsförbindelser och öfriga yrken, som trifvas blott under fredens skydd, och hvilkas ostörda utöfvande utgör en af dess välsignelser. Med dessa återvände omsorgen att tillse, att de äfven måtte komma vårt fädernesland till godo. De underhandlingar om afslutande af en handelstraktat med Frankrike, som, enligt hvad kändt är, några år förut egt rum, voro likväl allt för nyligen afbrutna och de förhållanden, som föranledt detta afbrott, allt för oförändrade, att någon befallning kunde till mig afgifvas att i osfficiel väg åter inleda detta ämne. Såväl af skyldighet som till följd af erhållna föreskrifter, och med fullständig kännedom om allt som rörande detta ämne, under loppet af de sednaste 25 åren, förefallit, förlorade jag likväl aldrig detsamma ur sigte och det utgjorde ett ofta återkommande föremål för mina samtal med de personer, hvilkas embetsställning eller öfriga förhällanden voro af egenskap att försäkra dem om inflytande vid afgörande af dessa frågor. Snart fann jag, att i detta afseende under dåvarande tidpunkt och då rådande förhållanden ställningen icke nu var mera gynnsam än då underhandlingarne sednast afbrötos. Men jag fann äfven att vid sidan af de prohibitistiska grundsatser, hvilka ännu hade öfvervigten inom styrelsepersonalen, andra, för oss mera gynnsamma, långsamt men säkert uppspirade; att de hade förespråkare af ett ständigt växande inflytande och att — hvad som var en hufvudsak — de mera liberala läror, som af dessa förfäktades, funno ett icke ovilligt öra hos den upplyste monark, som i sista handen bestämmer styrelsens åsigter och åtgärder. Mig blef likväl icke förunnadt att bevittna den förändring, som i detta afseende inträdde och som egde rum först ett par år sedan jag hemkallades för att intaga det rum i konungens rådkammare, som jag ännu har den äran bekläda. Så snart de med Belgien, England och sednaro med Preussen och Tyska tullförningen af Frankrike afslutade traktater bevisat att detta land, för hvad dess handelspolitik beträffade, beslutit sig att beträda on ny bang, vaknade äfven hos K. M:ts rezering förhoppningen att kunna bereda äfren de förenade rikena andel uti de förmåer, som häraf kunde blifva en följd. Om ifven denna tanke — som aldrig upphört ut utgöra föremål för dess omsorger — cke sjelfmant hade inställt sig, så felades cke yttre anledningar att väcka densamma. Det är mig visserligen icke obekant, att man Jå senaste tiden sökt förneka tillvaron af sågon mera allmänt hyst och uttalad önskan om en handelstraktat med Frankrike, och ärdeles om en sådan som kunde vara förpyunden med hvad man önskar må anses såom uppoffringar å vår sida; men då minnet af allt hvad som tilldrog sig för ej mer in 2 å 3 år tillbaka icke torde kunna vara ullständigt utplånadt, kan jag, rörande detta örhällande, med full trygghet vädja till wad inom publiciteten, handelsständet, skeppsederierna och flera af våra förnämsta näingsgrenar yttrades, och hvad rikets stänler särskildt beträffar torde jag icke behöfva minnet återkalla de ojäfaktiga bevis på leras önskningar i detta fall: de finnas uti OS SO ORM ON AN — — M MM MM — — — ———— MH i mm ———— MO — — Mm tr ee 0 — C— — — äm m Am 2 Am