Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1866, sida 1

T 77 sri 7 Dö-ä7 2——22 SAS af mera intresse att något redogöra för d förberedande öfverläggningar, som dels inom svenska regeringen och dels mellan denna och den norska föregingo underhandlingarneg inledande. Jag kan bär uppriktigt bekänna, att jag kanske med mera tvekan än någon af mina embetsbröder såg denna fråga inledas; icke derföre att jag hyste något tvifvelsmål om det nyttiga och för landet gagneliga i sjelfva saken, ej heller derföre att jag var obenägen att tillstyrka de medgifvanden som skulle komma i fråga; men just derföre att jag till följd af personlig beröring med den franska styrelsepersonalen och deraf härflytande närmare kännedom af dess åsigter, kanske, på denna ståndpunkt af frågan, bäst konde uppfatta vidden af dessa medgifvanden, samt icke med full visshet kande bedöma om mina embetsbröder i Sverge, och särdeles i Norge, vore fallt beredde att följa mig på denna bana och till K. M:ts nåd. gillande anbefalla de tullnedsättningar, som jag insåg skulle komma att från Frankrikes sida yrkas. Mitt språk var derföre detta: Jag är färdig att begynna underhandlingen och hoppas äfven, under förhanden varande gynnsamma förhållanden, kunna föra den till ett godt och lyckligt slut; men jag måste på det högsta afråda att begynna underhandlingen, derest vi icke äro fullt beslutade att göra hvad som blir erforderligt för att äfven fullborda Idonsamma. Att åter efter så många miss3 I lyckade försök i denna riktning öppna en ny underhandling, endast för att bereda ett afbrott deraf, vore i mina ögon icke allenast politiskt oklokt, men äfven praktiskt vådligt. Här gäller mer än någonsin den gamla regeln: Aut nunquam tentes, aut perfice! En afbruten underhandling lemnar alltid ett missgynnsamt intryck och skulle i förevarande fall göra det så mycket mera, som svi nu skulle undandraga oss att afsluta på samma grunder, som af andra handlande soch sjöfarande makter blifvit antagna. Vi kunde ej hoppas att röna en annan behandling än dessa, som till omfånget och värdet saf deras handelsförbindelser äro oss vida löfverlägsna; vi kunde icke vänta oss möjligheten att i hufvudsak betinga oss större förmåner eller göra ringare medgifvanden än dessa. Hvad nu beträffade dessa medgifvanden — hvilka hufvudsakligen skulle komma att bestå i nedsättningar uti införseltariffen — så berodde allt på huruvida man ansåge hvarje nedsättning som en uppoffring: ur denna synpunkt vore — med kännedom af de vid traktaterna med öfriga länder fogade tariffer — ofelbart, att man skulle komma att anse uppoffringarne allt för stora. Men om, lika med mig, man vore öfvertygad derom, att nedsättningar i vår talltarisk vore af högsta behof påkallade och så af Jandets sanna fördel föreskrifna, att de i allt fall måste ega rum, då kunde man ej tveka att till vederlag för en förändring, som i alla händelser snart måste inträda, försäkra sig om de fördelar, som, isynnerhet till förmån för vår sjöfart, hvilken i Frankrike tyngdes af odrägliga afgifter, kunde erhållas. För min del vore jag beredd att taga steget fullt ut, men jag ville vara öfvertygad, innan jag lyftade foten, att jag hade en fast grund att stödja den på. Att undersökningar och pröfning i de speciella fallen måste föregå fann jag af klok omtanka föreskrifvet, men jag önskade veta att de företogos i en riktning som ledde till ändamålet; eljest måste det förfelas, och då vore det långt bättre att aldrig eftersträfva hvad som i allt fall aldrig kunde uppnås. Sedan muntliga öfverläggningar härom inom svenska regeringen egt rum och skriftliga, förberedande meddelanden blifvit med norska regeringen vexlade, kunde ärendet inför K. M:t föredragas och mera bestämda föreskrifter lemnas. Att ingå i en detaljorad berättelse om den långa, mödosamma och med skicklighet förda underhandlingen skulle upptaga alltför mycken tid och vore kanske äfven i andra afseenden mindre lämpligt. Det må vara nog sagdt, att icke obetydliga svårigheter mer än en gång uppstodo och icke kunnat undanrödjas, derest icke å begge sidor förefunnits en uppriktig önskan att genom ömsesidigt tillmötesgående bringa ärendet till ett tillfredsstallande slut, och det är dernäst en gärd åt rättvisan att bevittna, det K. M:ts ministers och för detta tillfälle särskildt befullmäktigade ombuds lugna, men då så sordrades bestämda uppträdande dertill i hufvudsaklig mån bidragit. Vid de föreskrifter, som för honom utfärdades, föll det mig aldrig in, att K. M:ts grundlagsenliga och hittills aldrig bestridda rätt, att efter mogen pröfning och med fåstadt afseende å rikets sannskyldiga nytta nedsätta tullsatserna, icke äfven vid detta tillfälle skulle kanna tillämpas; och ehuru för hvar och en var väl bekant, af sakeng natur föreskrifvet och af rikets ständer i deras vid sednaste riksdag företagna beräkning af statsverkets inkomster med tydliga ord förutsatt, att sådana nedsättningar måste af traktaten bli en följd, har jag icke förr än traktaten blifvit allmängjord sett detta förhållande ens satt i fråga. Att yttra en önskan om ett sådant fördrags afslutande och tillika bestrida K. M:t rättigheten att nedsätta tullsatserna, det vore alldeles detsamma som att anbefalla en utgift, men tillika vägra alla till dess bestridande oundvikligen erforderliga medel. Ett sådant förfarande kan ej ens af illviljan, långt mindre af rikets ständer förmodas. Hvad vill man då? Är det beloppet af nedsättningarne oe (s