Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1866, sida 2

för att utsträcka sig jemte mig på dikets botten. Diket var ungefär tre fot djupt, ungefär lika så bredt, och mindre anlagdt för att afleda fuktigheten än för att bilda en gräns mellan landsvägen och skogen,! samt skydda den sistnämnda mot förbidrifna boskapshjordar. Vi lågo således icke blott torrt, utan det på kanterna vexande, yppiga gräset skyddade oss så väl, att personer kunde hafva gått förbi oss midt på dagen utan att upptäcka oss eller ens ana närheten af menniskor. Under det djupa mörkret, som ökades ännu mera genom de öfverhängande träden, kunde jag anse mig dubbelt säker, och ehuru Anton, som i sjelfva verket ej hade något att frukta för sin person, häftigt ryckte mig i rocken, upplyfte jag likväl mitt hufvud ända till dikeskanten för att genom gräset få en fri öfversigt af vägen. Det föreföll mig nemligen högst besynnerligt att Antons broder skulle hafva begifvit sig hit synbarligen endast för att spatsera fram och tillbaka, och tillfölje deraf erfor jag en oemotståndlig lust att närmare utforska hans afsigter, hvilka troligtvis rörde mig Vi hade icke länge befunnit oss i diket, då jag erhöll bevis på att Antons hörsel icke bedragit honom, ty jag hörde ljadet af en långsamt annalkande mans steg, och straxt derefter framträdde äfven konturerna af hans gestalt för mina ängsligt spejande blickar. Han gick midt på vägen, men stannade ofta, synbarligen för att lyssna, och då han kommit midt emot oss, hörde jag till och med att han utstötte en förbannelse och önskade alla prester för fan i våld. Anton, som ännu fasthöll mig, darrade så häftigt att jag fruktade det värsta, men han lugnade sig åter, då Anders hunnit förbi