Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1866, sida 2

skull största vigt vid den oafbrutna apostoliska successionen; ansåg (likasom Svensk Kyrkotidnings i Lund redaktörer) predikningen vid gudstjensten vara en underordnad sak, men sakramenterna och prestens böner såsom hufvudsak, samt påyrkade slutligen återinförandet af klosterlifvet, messan, fastorna och öronbigten. Som bekant, hafva messan och öronbigten äfven i Svensk Kyrkotidning haft ifriga försvarare. De unge theologixe studiosi sökte denna reaktionära riktning vinna åt sig genom förespegling af presterlig magt och herrlighet; på folkmassan ville den imponera genom en stätlig ritual och utsigten till många helgedagar. Meningen med allt detta var dock ingalunda att slutligen till romerske påfven återföra det förlorade fåret, den anglikanska kyrkan. Man ville lika litet som Kliejoth i Tyskland eller , nylutheranerna i Lund afstå åt biskopen af Rom den magt öfver församlingen och samvetena, hvilken man så ifrigt eftersträfvade för egen) räkning. Idealet för de hierarkiska partierna inom de reformerade kyrkorna är snarare upprättandet af särskilda påfvedömen eller direktorier med påflig magt inom hvarje kyrkas egna gränspålar. Men de ärligare och uppriktigare af Puseys lärjungar och medbjelpare läto icke qvarhålla sig på den punkt, der deras mästare stannat. Oakley, Ward, Wingfield och andra öfvergingo öppet till katholska kyrkan; dem följde snart den talangfulle Newman, och sedan dess har, är efter år, alltintill nu den ene puseyitiske theologen efter den andre tagit samma steg. Men mängden af partiets medlemmar finna inom anglikanska kyrkan sjelf den rätta platsen för sin verksamhet, och efterhand hafva allt flera kyrkoherdeplatser, särgeles å landsbygden, kommit i deras händer, och de hafva der, trots protester från sina församlingsboar, infört ett nästan fullständigt katholskt ceremoniel. I hundratals anglikanska kyrkor och kapell ser man nu romerska prestdrägter, rökelsekar, fanor med ,, Guds moders bild och slikt, och hymner uppstämmas, som påkalla jungfru Marias och helgonens medling hos Gud fadren och sonen. Äfven klosterväsendet är starkt i svang, och tidningarne i dessa dagar hafva mycket att förmäla om en , fader Ignatius lifliga verksamhet åt detta håll. Den mer protestantiskt sinnade delen af anglikanska kyrkans bekännare har genom dessa företeelser slutligen bragts i en stark oro. Mångenstädes afhåller sig det större antalet af församlingsboar från att besöka sina sockenkyrkor. Här och der hafra tillochmed skandalösa och våldsamma uppträden inom templen förefallit. Enligt tidningarnes uppgifter äro tusentals personer sinnade att utträda ur statskyrkan och bilda frikyrkor, om icke oväsendet snart stäfjas. I London och dess omgifningar har sjelfva prosterskapet låtit uppskaka sig ur sin dvala och i en af mer än 500 prestmän undertecknad petition till erkebiskopen af Canterbury bedt denne göra allt hvad i hans förmåga står för att rädda kyrkan från den tvedrägt, som rasar inom henne, och återföra de förvillade embetsbröder, som , förstöra sin tid med frågor om granna kläder och ceremonier, medan tusentals själar förgås omkring oss, samt öppna portarne å ena sidan för en fördertvad tro och vidskeplig afgudatjonst, å andra sidan för en våldsam reaktion deremot, hvilken måste gifva ökad fart åt sekterism och skepticism. En annan deputation, bestående af lordarne Eburu och Cecil, markisen af Westmeath, viscount Falkland, doktorerna Blackwood, Fry m. fl., har den 1 dennes uppvaktat lord Russell, för att påyrka tillsättandet af en kongl. komit, med uppgift att, utan någon förändring i de gällande tros-artiklarne, dock omarbeta kyrkohandboken så att anglikanska kyrkans protestantiska karakter äterställes. Lord Russells egen äsigt i ämnet är icke obekant — han är känd som frisinnad och upplyst protestant — men i sitt svar till deputationen uttalade han den sarhåga, att ett ingripande från regeringens eller lagstiftningens sida kunde påskynda kyrkans sprängning. Äfven erkebiskopen af Canterbury kunde icke gifva ett mer tillfredsställande svar på den till honom ställda petitionen. Allt, sade han, som närmast kan göras, är att tillso hvad den bestående lagen tillåter eller icke tillåter. Men, enligt en framställning i ,,Daily News, kan lagen, sådan den nu är, på grund af dess bristfälliga skick och sväfvande ordalag, lägga intet hinder i vägen för ritualisternas grasserande; och nämnda tidning förutspår fördenskull en strid inom engelska kyrkan mellan den katholiserande riktningen och, allt hvad sunda elementer den engelska karakteren eger, hvilken strid i häftighet torde komma att öfverträffa alla kontroverser i detta århundrade och föra med sig följder, som ännu ingen kan beräkna.