Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1866, sida 2

oss och ljudet af hans steg framträngde allt otydligare till oss. — Han kommer tillbaka, hviskade Anton efter en stund åter ångestfallt. Jag lade min hand på hans hufvud för att uppmuntra honom och mana honom till försigtighet; han tryckte sig fastare ned till marken, och straxt derefter såg jag Anders mörka, skugglika gestalt åter gå förbi mig. Han tycktes vara ännu otåligare, ty längre blefvo förbannelserna, som han mumlade för sig sjelf, och mera hotande hans smädelser mot presterna. Antingen gick han icko så långt denna gång, eller ock hade mina öron blifvit uppöfvade, ty jag upptäckte, utan att Anton gjorde mig uppmärksam derpå, att han vände om och kom tillbaka. Nästan samtidigt hörde jag äfven ljudet af steg, hvilka hastigt nalkades från motsatt håll. Då Anders ännu var trettio steg aflägsen hostade han sakta; vandraren, som på andra sidan om oss nästan hade hunnit lika så långt, svarade på samma sätt, och i nästa minut helsade Anders honom midt framför oss med ett böfligt ,god afton. — Den heliga jungfruns välsignelse vare med er, min vän, svarade en röst, hvilken nästan hämmade blodet i mina ådror, ty på hans talesätt och organ igenkände jag Bernhard. — Jag trodde nästan att herr kaplanen inte hade märkt mitt tecken, och att gå in i huset har herr kaplanen ju förbjudit mig, återtog Anders i förtrolig ton. — Något vigtigt måtte hafva förefallit, min vän, anmärkte Bernhard utan att bry sig om förebråelsen i Anilers ord, — annars skulle ni hafva besparat er och mig detta sena möte.