Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 februari 1866, sida 2

Men det skadar inte; jag ämnade i alla fall tala med er i afton vid er bydda. o— Vigtigt nog, her: kaplan, för att betydligt höja lönen för mina tjenster, svarade Anders med tillförsigt. oo och vill ni, en så god katholik, hafva betaldt för hvarje tjenst ni gör kyrkan? frågade Bernhard förebrående, — besinnar ni ej att ni genom dylika handlingar beveker er skyddspatron att inlägga förböner för er, hvarigenom tiden för ert uppehåll i skärselden minskas betydligt? — Det är allt godt och väl, herr kaplan, men hvad bjelpa förböner, då jag måste lefva som en hund på jorden? Tiderna äro dåliga, födan dyr, och jag har en gammal mor och en stackars olycklig bror att underhålla. — Lugna er, min vän, svarade Bernhard, hvarje arbetare är sin lön värd, och ni skall ej få orsak att beklaga er öfver kyrkans otacksamhet; men säg mig nu, hvad har ni att meddela mig? — Jo, herr kaplan, han är åter lös! — Hvem är lös, min gode vän? — Hvem annan än studenten Wandel, frökens på jägmästaregården ,,undanpetade fästman. — Derför hade ni ej behöft komma hit, min gode vän, jag såg det redan för fjorton dagar sedan i tidningarne. Han är allmänneligen efterlyst, och antingen lyckas myndigheterna att åter gripa den farliga menniskan, eller ock uppnår han gränsen och befriar fäderneslandet från sin farliga person. — Det kunde herr kaplanen visserligen veta, svarade Anders hånfullt, — men att han är här, har ni visst icke ännu hört. — Är han här? frågade Bernhard förvånad, ehuru han längesedan bort hafva anat denna underrättelse.