Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1866, sida 2

iomgripande förslag, som vi hafva att i detta nänseende framlägga, vilja vi en annan gång äterkomma. Såsom det i går uti Handelstidningens utrikes-afdelning påpekades, visa sig i England symptomer till en betänklig kris inom statskyrkan, symptomer, som äro egnade att äfven utanför Englands gränser och särskildt i Svergo väcka uppmärksamhet, emedan anglikanska kyrkans ställning och partierna inom densamma förete åtskilliga i ögonen fallande likheter med de kyrkliga förhållandena hos oss sjelfva. Så mycket godt som den stora kyrkoreformationen i det sextonde årbundradet verkat för det religiösa, vetenskapliga och sociala lifvets befrielse, så erkännes likväl allmänt, att densamma ingenstädes tog steget fullt ut i den riktning, uti hvilken dess egna ledande i grundsatser och sakens inre logik bordt föra den. Men Rom byggdes icko på en dag, och om Anti-Rom, den fria evangeliska församlingen, gäller detsamma. Det torde vara först åt kommande tidsåldrar förbehållet att kröna den byggnsd, hvars grund lades af Luther och Zwiogli. Har , Cathedra Petri, hierarkiens stora tempel, ersordrat århundraden, innan dess mörka hvalfbägar blefvo till hela sin höjd spända, så må man ej undra eller känna otålighet, om slägte efter slägte af kraftige, fromme och modige arbetare behöfvas för att fullända den ljusa och ädla frihetens byggnad, hvars murar äro bestämda att stå, sedan prestkyrkan, redan nu bofällig och lutande, fallit i stoft. Emellertid har den halfhet — det kanske då nödvändiga, men fördenskull ingalunda lyckade försöket att medla mellan det gamla, öfver hvilket man principielt bratit stafven, och det nya, hvars yttersta slutsatser man måhända icke hade dragit — haft till verkan, att elementer, melian hvilka ingen organisk förening är möjlig, jäsa inom samtliga de halfreformerade kyrkorna. Do gamla elementorna inom dem sträfva naturenligt tillbaka till tillståndet före reformationen och ville helst hafva denna ogjord; de nya sträfva lika naturenligt till utvecklingen af sina konseqvenser. Mer och mer skingras den förtröstan, som lifvat och upprätthållit den stillsamma, förmedlande delen af församling och prester, att motsatserna, som förefinnas, skola låta försona sig i livet, såväl som i den en gång fastställda bekännelsen; mer och mer glesna leden inom denna center, som förut gaf de halfreformerade kyrkorna en skenbart stadig hållning; som trodde sig i det redan vunna hafva nog; som i det bibehållna gamla såg ett tillräckligt skydd för auktoriteten mot frihetens missbruk och i det förvärfvade nya ett tillräckligt värn för friheten sjelf mot anktoritetens missbruk eller urartande. Man får ögonen öppna för den erfarenhet, att verldshistorienslogik är starkare än alla välmenta försök att öfverskyla de i kyrkornas bekännelseskrifter och konstitutioner befintliga motsägelser, och att dessa, man må sörja deröfver eller icke, icke låta stänga sig inom bokknäppena, utan efterhand framträda på verldons skådebana såsom fullrustade, mäktiga partier, färdiga till kamp på lif och dod, mellan hvilka en längre vapenhvila är omojlig. Man erkänner slutligen, om än med bäfvan, att varaktig fred kan vinnas endast derigenom, att striden, af förposterna redan öppnad, genomkämpas till ett argörande slut. Och ingen kan långre för sig eller andra dölja, hvad striden gäller och hvad partierna i grunden heta. Trostvång och samvetsrätt, vidskepelse och upplysning, andligt slafveri och mensklig sjelfbestämmelse, dogmatism och fri vetenskaplighet, formalism och religiös innerlighet äro de motsatser, som här sammanstöta. Och ingen må inbilla sig, att striden, lom än till sin utgångspunkt kyrklig, håller sig endast på kyrkligt område. Logiken utlöfvar äfven här sin magt: reaktionen i kyrkan är tillika reaktion i samhället och på salla lifvets områden. Motsatserna, som i engelska statskyrkan, i de tyska kyrkorna och äfven här i Sverge sammandrabba, äro, om man ser till väsendet mer än till ytan, icke andra än en allt öppnare framträdande hatholicism eller hierarkism å ena sidan, samt å andra protestantismen, af sjelfva sina inre fiender nödgad att välja mellan att gå framåt eller gå under. Det hierarkiskt-katholska partiet bar inom alla de protestantiska kyrkorna ungefär samma fysionomi. Puseyiterna i England konna så temligen drag för drag återfinnas i Kliefothianerna i Tyskland, och af dessa sistnämnda åter är den i Lunds theologiska fakultet sedan vid pass femton år hemmastadda theologiska riktningen on desto trognare spegelbild, som den saknar all originalitet och sjelfständighet och dess representanter uteslutande idisslat det foder, som Mecklenburgs theologer och deras själsfränder lagt i deras krabba. De olika namn, hvarmed dessa partier uppkallats, eller den mer eller mindre genomskinliga maskering do bära, göra bär