Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1866, sida 2

lande vandrade genom den ännu mörka skogen till mitt gömställe. V. Upptäckterna. Bergens spetsar glänste redan i den uppgående solens guld, medan botten i klyftan, genom hvilken min väg fördo, ännu låg i djup skugga, då jag uppnådde klippraset som utvisade Antons slott. Innan jag begaf mig upp till gömstället genomforskade jag klyftan åt båda håll. Allt var tyst; ett tätt lager af torra blad betäckte marken; en efterspaning hade således varit omöjlig äfven för den erfarnaste jägare, och således äfven för den vilde Anders, hvilken jag numera ansåg som min bittraste fiende och förföljare. Äfven den närmasto omgifningen var så beskaffad, att man ej kunde vänta att med lyckligt resultat der forska efter en flykting; ty der icke massiva stenblock begränsade utsigten, der kunde man se ganska långt bort emellan de bladlösa buskarne, och de få pyramidformiga tallarne stodo så kringspridda, att en menniska ej kunde döljas af deras nedhängande qvistar. Kala och dystra utsträckte de flesta träden sina grenar, beröfvade sin vackra sommarskrud, likasom ville de neddraga de varma solstrålarne för att skydda sig mot kölden, och medan enstaka buskar samt björnbärsrefvorna, som hade varit mindre utsatta för vinden, ännu med möda qvarhollo sina högröda och brunt färgade blad, stoltserade både de gamla och unga ekarne ännu i sin fulla prydnad. Deras blad voro visserligen bruna och vissnade, men desto mera erhöllo de der