Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1866, sida 2

du litet pengar; köp mat, men kom väl ihäg, icke på ett och samma ställe; dina stora inköp kunde väcka förvåning; köp här för en groschen, der för ett par, alltefter som du tycker, och nu farväl sålänge; skynda dig in, jag hör din mor ropa dig. — Jag har redan länge hört henne, anmärkte Anton tankfull och alltjemt sysselsatt att inprägla mina råd i sitt minne, — jag är inte rädd; hon är van att ropa förgäfves efter bortbytingen. Må hon stöta mig, må Anders slå mig och vrida halsen af Jakob, så säger jag ändå inte hvar min käre, unge herr student har gömt sig. Med dessa ord vände han sig om och linkade mot hyddan. Korpen deremot unnade sig mera tid. Först yttrade han genom ett hest morrande sin förargelse deröfver att jag tog ett så fult föremål som renseln på min rygg, och sedan han helsat mig med åtskilliga, just icke smickrande titlar och vidare skrattat rätt hjertligt, och likt Anton, till tecken att han det oaktadt hyste välvilja för mig, gick han med stolt hållning efter sin herre, i det han här och der föraktligt sparkade undan någon qvist, som låg honom i vägen. — Hvad kan han hafva att meddela mig? tänkte jag medan jag blickade efter Anton så länge jag kunde se honom, — hvad kan kan hafva att säga mig? Han talade om herrar i svarta rockar. Åtven fröken Brussolbach varnade mig för don svarte. Olycksöde som förföljer mig; hvarför kunde inte den svagsinta uttrycka sig tydligare och närmare förklara sin obestämda varning? Ack, och hvarthän har det ej kommit med mig, och hvilka vexlingar har jag ej erfarit under den korta tiden af aderton månader! hviskade jag för mig sjelf, i det jag tankfull och grubb