Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1866, sida 2

af 283,758 qvinnor också 758 orhölle anställningar, så återstode dock 283,000. Det h voro ju alltså blott en droppe i hafvet. Men å då det är tidens riktning och anda att på detta sätt söka förbättra qvinnans ställning, så ville tal:n ej sätta sig emot att hon må studera medicin och utöfva läkarekallet, helst hon är utrustad med de bästa anlag derför, och redan i forntiden qvinnor vanligen togo vård om de sjuke och sårade, hvadan tal:n förenade sig med prof. Ribbing. — Hofpredikanten Rosenius röjde äfven här en sriare och högre uppfattning, och erinrade om det kända faktum att den större eller mindre aktningen för qvinnan är ett bevis på ett folks bildningsgrad. DDet var länge, yttrade tal:n, lag att hon ej fick ärfva lika med mannen, blott för det att hon var af seminini generis. Men allt efter som upplysningen steg, utplånades denna skamfläck ar lagen. Sednare tyckte man det vara onaturligt att hon sjelf skulle få förvalta sin egendom, tills äfven denna fördom besegrades. Nu har en ny fråga uppstått om utvägars öppnande till försörjning för qvinnan, och talaren fann denna fråga vara at stor vigt som kräfde både uppmärksamhet och bifall, helst af det stånd, som främst borde föra de kristliga grundsatsernas talan. Man ärar qvinnan föga genom att neka henne denna rätt, och det strider mot ändamålet med de gäfvor Gud förlänat henne. Ty hvarför har han väl gifvit henne dem? Månne för att de alltid skola ligga i linda? Nej, atan för att utvecklas och lyftas till deras högsta potens. Talaren ansåg således rättvist att staten bereder qvinnan tillfälle att vinna högre bildning i sällskap med mannen eller kanske hellre vid särskilda läroverk, och instämde derför med professor Ribbing. D:r Säve hade uttalat sina bekymmer öfver att qvinnan skulle dragas bort från sin naturliga kallelse, som alldeles odisputabelt är att vara husmoder, och om hon uppfyller den, eger hon allas aktning. Men talaren trodde icke att hon skulle bli oskicklig att fylla denna plats genom inhemtande af större bildning, tvärtom; eljest skulle slutsatsen bli, att kunskaper göra mera skada än gogn. Det finns många exempel på lärda fruntimmer, som varit ömma makar och husmödrar samt dragit all omsorg om de husliga varfven. Samme talare hade också velat till hvad reservanten föreslagit lägga rättighet för qvinnan att bekläda underordnade lärareplatser. Talaren delade samma åsigt och ville, med åberopande af professor Huss, påstå att qvinnan kunde utan skada användas äfven i elementar-läroverkens lägsta klasser. Kyrkoherden Janzons invändning att 280 tusen qvinnor ej kunde få platser, utgjorde intet dräpande argument mot förslaget i sin helhet. Ty äfven för föräldrar, som uppbjuda sin förmåga att uppfostra sina barn till nyttiga medborgare, men vid sin död ej kunna efterlemna något åt dem, vore det godt att veta barnen ega ett kapital i sitt vetande, helst i förening med en kristlig uppfostran, och talaren ville derför dock endast i hufvudsak vidblifva utskottets förslag, emedan det alltid var en brist att utskottet i den s. k. klämmen ej bestämdare uttryckt sin mening. Prof. Ribbing hade deremot precist sagt hvartill han ansåg qvinna lämplig; talaren gillado också detta och ville endast göra ett tillägg om sådana lärareplatser, som hon kan finnas vuxen. Prosten Westin ansåg utskottet ba gått längre än både uppenbarelsen och förnuftet. — Om qvinnan vore likställig till mannen, så skullo hon ock passa till krigare och sjöman. — Tal:n vore sjelf familjefar, och just med afseende ä sina barns bästa, yrkade ban — afslag. Samma yrkande framställdes at biskop Anjou, hvaremot biskop Beckman instämde med prof. Ribbing. D:r Rundgren talade naturligtvis emot utskottets förslag, och klagade öfver att utskottet endast fästat sig vid förståndets intelligens, men förbisett hjertate intelligens, Hvarken utskottets eller reservantens (prof. Ribbings) förslag kunde befordra qvinnans bästa. — Kyrkoherden Otterström hade velat förorda utskottets förslag, men då ingen annan röst höjt sig derför, förenade han sig med prof. Ribbing. — Såsom man känner blef utskottets förslag förkastadt utan votering, och derpå prof. Ribbings med 31 nej mot 19 ja. — Presteståndet har alltså satt sig emot allt framåtskridande äfven i denna stora samhällsfråga. Och vi sörja ej — uppriktigt taladt — deröfver. Ståndet har dermed blott lemnat ett förnyadt bevis för dess olämplighet såsom lagstiftande makt, och hvarje sådant drag är blott ägnadt att öka nationens tillfredsstäl lelse och tacksamhet för den stora händelse, som befriat oss, för framtiden, från detta stånd. Det återstår dock derefter att söka äfven att frigöra oss från samma stånds inflytande på våra sociala förhållanden, hvilket är ett nödvändigt vilkor för den utveckling på den andliga och borgerliga frihetens bana, derpå vi äro kallade att framgå. Till de ge