Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1866, sida 2

— Jakob — Jakob — Jakob! ropade korpen, i det han sprang upp på renseln oct med en stolt hållning lutade hufvudet tillbaka samt ruggade upp sina fjädrar. — Nej, käre herr student, Jakob ljuger sade Anton häftigt, likasom hade han verk ligen betraktat korpen som en tredje medler af vårt förbund, — Jakob känner inte til mitt slott, han har ännu aldrig varit der han kan inte tiga och skulle för längesedar ha förrådt det för andra menniskor. Mer inga andra menniskor än jag och den ungt herrn hitta dit. — Det är en lycklig omständighet. — Ja, ja, utropade Anton plötsligt, och hans breda, af naturen så grymt vanställds ansigte strålade af förtjusning, — ja, det är stället att gömma den käre, unge herrn med hvilken jag suttit vid samma bord, och sor har räddat den stackars Jakob! Kom, kom jag skall föra den unge herrn dit. — Håll, Anton; jag kan hitta vägen ensam och skall genast bege mig dit; men kom ihåg att om du vill hjelpa mig, utan att förråds mig till mina fiender, så måste du vara myc ket försigtigare och noga följa mina råd. — Käre, — unge — herre — stammade Anton bestört, ty han fruktade att redan hafva begått något fel mot mig. — Spotsbof — spetsbof — kok kaffe, tillade korpen och ruskade på sig. — Förskräcks inte genast, Anton, sade jag uppmuntrande, — jag ville dermed endast säga huru nödvändigt det är att du aktar dig. Gå nu in så att din mor inte förvånas ofver din långa frånvaro, och då du tror att du kan aflägsna dig utan att väcka misstankar, så skynda till mig. Men Anton, ännu en sak; jag känner visserligen icke nu någon hunger, men den skall inställa sig. Här har