Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1866, sida 1

kommit derhån, att det beslatat sig för ett ssegt passivt motstånd, hvilket ock är allt hvad man kunnat vänta af de på teoretiserande begifna, men i praktiskt hänseende — och det särdeles på det politiska gebitet — bortkomna och handfallna tyskarne. Kung Wilhelm har gång efter annan upplöst sin motspänstiga deputeradekammare, men folket har alltid valt män, som vägrat att sanktionera regeringens beslut. Den nya deputeradekammaren torde komma att intaga en ännu oppositionellare ställning mot kung Wilhelm och hans andra jag, den despotiske konseljpresidenten, att döma efter presidentens tal vid dess öppnande, som innehåller den bittraste kritik öfver regeringens antokratiska förfarande, en kritik som ej mildras genom eröfringen af, Schleswig-Holstein merumschlungen och hoppet om dessa hertigdömens slutliga annexion. Ett nytt krig mellan de begge statsmakterna förestår, och derefter torde också denna omedgörliga kammare genom ett kungligt upplösningsdekret komma att spridas i alla väderstreck och en ny akt — måhända slutakten — af denna parlamentariska komedi börjas. Vi ha under årets början haft en ny spansk insurrektion att kannstöpa öfver. Förberedelserna voro tilltagna i stor skala, upprorets ledare uppträdde med förvillande tvärsäkerhet och storartade psendopatriotiska proklamationer, men han gjorde snart ett tragikomiskt fiasko, lyckligtvis utan all blodspillan. Den rysligt tillämnade revolutionen blef ej af, emedan det liberala Spanien i tid insåg att han åsyftade att på demokratiens axlar klättra upp till msktens höjd för att der spela samma roll, som många andra ärelystna revolutionsmakare spelat, — en roll, som åtminstone icke kommer friheten och framåtskridandet till godo. Den skandinaviska halföns mångsidigt begåfvade monark har under årets första månad låtit sina norska undersätare och undersåtarinnor erfara sin personliga närvaros tjusningskraft i en grad, som kommit dem att sätta åsido sin demokratiska kallsinnighet för kunglighetens glans och dess ,imposanta emblemer. Ett rojalistiskt svärmeri, en verklig förtjusningsfeber har bemäktigat sig eljest tröga, tvära och temligen prosaiska personligheter; förståndigt folk har sökt efter hvarje möjlighet att komma i någon närmare beröring med unionskonungen och med fröjd svärmat som mygg i den kungliga nådens solsken. Kanske kommer denna hänförelse, som denna gång framträdt vida starkare än någonsin förut, till en del af den aktning och beundran, som konungens deciderade uppträdande i den svenska representationsfrågan var egnadt att väcka i det mot vår ståndsrepresentation så prevenerade Norge — kanske ha ock de sällskaplighetens talanger, som vår kung denna gång utvecklat i sitt vestliga rike, bragt entusiasmen till dess kokpunkt. Säkert är, att om den kungliga sejouren assåg att qväfva eller oskadliggöra några oppositionella tendenser inom eller utom storthivget, så tyckes, att döma både häraf och andra tidens tecken, den ha fullkomligt uppnått sitt syftemål. Vid vår riksdag går det stilla och beskedligt till på det nya året. Det är ståndsrepresentationen, som sjunger något matt på den sista versen för att sedan lemna rum åt den nya nationalrepresentationen, som väl skall debutera med en ny visa. För öfrigt torde det bli annat lif i spelet, när denna riksdags andra hufvudfråga, frågan om handelstraktaten med Frankrike, förekommer. Protektionistpartiet torde komma att bjuda upp alla sina krafter för att kunna slå ibjäl denna misshagliga traktat, som afser att emancipera vår så länge klafbundna handel, att skaffa flera af landets vigtigaste produkter en god marknad och hindra en minoritet af nationen att längre indirekt beskatta den stora majoriteten. Ehuru den tidningsorgan, som åtagit sig att till det yttersta strida för denna minoritets intressen genom välberäknade sosismer och vrängningar af fakta, lyckats göra svart till hvitt i en och annan mindre sakkunnig läsares ögon, kan man dock hoppas, att den liberala uppfattningen äfven i denna sak skall segra till heder för vår gamla ståndsrepresentation. Presteståndet, och isynnerhet den prelateniska sidan deraf, är merendels mycket frizostigt, n. b. i handhafvandet af statens meÄA AA ÄLLLA