Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1866, sida 1

han var don endo un hukon jag kundet anförtro mig, den ende, som var i stånd att hjelpa mig i min nöd. Men huru skulle jag kunna komma bort utan att väcka uppmärksamhet åtminstone hos värden och den vilde Anders? Det hade varit något oerhördt om en vandrande gesäll försmådde att deltaga i en Kirmessas lustbarheter, isynnerhet när det erbjöds honom kostnadsfritt. Medan jag ännu öfverlade, inträdde värden till oss i rummet med skinande ansigte, båda händerna nedstuckna i sidofickorna på sin jacka och toppmössan på sned, men i det han derefter vände sig om, njöt han synbarligen af hela sin själ vid åsynen af den öfverfyllda salen. Mitt beslut var hastigt fattadt; ödmjuk och haltande på båda fötterna framträdde jag till honom. — Herr värd, sade jag och lyftade på min filthatt till tecken af min aktning, — jag är illa deran, — jag ville gerna med er tillåtelse deltaga i dansen. — Gå på bara, afbröt mig värden med ett kraftigt slag på axeln. — Men käre herr värd, jag är oförmögen dertill, min kropp är likasom sönderbråkad, mina fötter ömma, och derför ville jag be er visa mig ett ställe der jag kan hvila mig en timme och kläda om mig, så att jag, ert hus till ära, kan visa mig i en mera passande. drägt i salen. Värden betraktade mig omkring en minut med ett skalkaktigt uttryck. Ett lustigt svar sväfvade på hans läppar; men min sorgsna och tillika vördnadssulla framställning tycktes väcka hans deltagande, ty han nickade välvilligt, och sedan han uppmanat mig att hemta