Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1866, sida 1

ÄLHAAA — Allt detta var ju något att se, skulle ja tro. Och tänk sedan hvad man fick höra Ett trontal utmärkt genom den kejserlig talangen att göra svart till hvitt — ja, at låta de mörkaste omständigheter framstå couleur de rose. Man fick veta att fredei öfverallt är tryggad — att Frankrike oci England äro såtare vänner än någonsin för — att Septembertraktaten skall fullgöras men att icke desto mindre den helige fadrer skall fortfarande regera sitt lilla rike — at liäsongerna med de begge iberiska konun garikena blifvit ännu intimare genom monar kernas personliga möte med kejsaren — at finansernas tillstånd är det mest blomstran de, då inkomsterna ständigt stiga och utgifter na aftaga och öfverskott redan är förhanden tack vare den kejserliga sparsamheten — att handel, åkerbruk och internationella fö retag gått framåt med Lunkentussteg — at han under sin afrikanska sejour represente rats af ett rättrådigt hjerta och en upphöjc själ c. Lyckliga Frankrike! Det har väl ett och annat ,,aber, dette försök i blomstermålningsgenren, men det observeras ej af en lojal undersåte. Han bör akta sig för att märka, det den kejserliga vredens ljungeld hotsr republikanerna — både de cisatlantiska och de transatlantiska, både nordamerikanarne och de fransmän, hvilkas åsigter ej kunnat omstöpas i den kejserliga formen. Amerika får en vänlig men allvarlig vink att ej befatta sig med de mexikanska affärerna, att låta detta kejsaredome, som herrskarebudet srån Taillerierna framkallat i Montezumas land, uppvexa i all sköns ro; skulle det ej tillåta Napoleon och hans lydkejsare att imperialisera landet genom att med eld och svärd utrota de republikanska patrioterna, skulle det invända något mot det maskerade slafveri, hvarmed denne sednare söker påskynda landets materiella utveckling, som skall iståndsätta honom att betala Napoleon ockupationskostnaderna, — nåväl, i detta fall konna amerikanarne ha att vänta en påhelsning i sitt eget land, kanske ett mot dem sjelfva riktadt imperialisationsförsök. Nu får man se om broder Jonathan låter skrämma sig till uppgifvande af Monroedoktrinen och till vänligare fasoner mot den franske kejsarens babsburgske vasall. Åynu bittrare än mot de amerikanska republikanerna framträdde det kejserliga missnöjet mot de franska — mot detta mäktiga och seglifvade parti, som, huru kufvadt och misshandladt det än blifvit under det andra kejsardömet, dock ännu utgör en fruktansvärd, liksom underjordisk makt, den der ständigt hotar med våldsamma vulkaniska utbrott och gör att kejsaretronen är ingenting mindre än en beqväm hvilostol. De äro kejsaren öfverallt i vägen dessa ,, oroliga hufvuden, som gå och vanta på en realisation af hans gamla löfte, att den franska författningen skall utvecklas i liberal anda. Dessa ha nu fått veta, att de ha intet att hoppas för friheten, att den i skenkonstituionalismens mantel utstyrda absolutismen är och skall bli Frankrikes lott så länge Napoleon III häller statsrodret i sin hand, och att fransmännen kunna och böra med det materiella framåtskridandet trösta sig öfver len fortfaraude bristen på verklig frihet. Om hela Frankrike är ett stort fängelse — vad betyder väl detta, då fångkosten är riklig. Vi lefva ju i materialismens tido wvarf, och fransmännen behöfva liksom kejartidens romare blott ,panem et circenses. Åtminstone tror kejsaren det och derför spänner han bågen så hårdt och utmanar de iberala elementerna i sitt land. De ha dock nod i bröstet dessa Napoleoner och rädas j att leka med det fruktansvärda lejon, som allas: det franska folket. Det gifves här i Europa en annan moark, som leker med sitt folk, men den leten, som nu räckt åtskilliga år, är ej så arlig, ty det folket bar ingen lejonnatur. Jet är tåligt och långmodigt likt den vid nenniskan närmast och trognast fästade suadrupeden, som med slokande öron ödmjukt nottar sin herres bestraffning och på sin öjd morrar litet, när den blir alltför orättis. Men allt tålamod har dock sin gräns — åtminstone allt menskligt, och det tyckes om om detta beskedliga, i militärisk discilin under sekler uppfostrade folk omsider