Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 februari 1866, sida 1

min rensel, bogserade han mig icke utan möda genom salen och ut i förstugan. Jag smög mig efter värden, dock utförde jag mina rörelser med yttre lugn, och för intet pris ville jag se mig tillbaka. Jag kände att den vilde Anders lurande blickar följde mig, och om mina ögon hade mött hans, så skulle jag ovilkorligen hafva förrådt mig ännu mera. Det föreföll mig visserligen besynnerligt att han släppte mig ur sigte, ifall han var säker om min person, emedan det låg i hans makt att låta häkta mig genom byns myndigheter, i kraft af den allmänna efterlysningen af mig. Men troligtvis fruktade han att de unga karlarne skulle taga mitt parti, för att ej blifva störda i sitt nöje genom ett obehagligt uppträde. Sedan vi kommit ut i förstugan, der endast barn omgäfvo oss, vände jag mig ännu en gång ifrigt till varden. Jag bad honom att ej anse mig, hvilken sjelf var en bondeson, såsom högfärdig, om jag icke mera återvände till de glada menniskorna derinne; jag sade honom att jag först för några dagar sedan erhållit underrättelse om min moders död, och att sorgen öfver denna förlust ännu var så häftig, att jag ej kunde vara en sådan gäst som passade för den glada samlingen. Jag visade honom derefter min vandringsbok, hvilken han fann i behörig ordning, och sedan jag tackat honom på det hjertligaste för hans gästfrihet, bad jag om tillåtelse att få tillbringa natten i stallet eller ladan, emedan let var för bullersamt för mig inne i huset.