Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1866, sida 2

Hvad de vidare yttrade undföll mig, ty af sraktan att någon af dem skulle visa sig menniskovänligare än jag önskade, kraflade jag mig upp med synbar möda, och kryssande från den ena sidan af gatan till den andra, kom jag snart utom hörhåll af deras röster. Innan jag uppnådde närmaste gathörn mötte jag aflösningen. Det hade således varit i yttersta ögonblicket. Utan vidare äfventyr anlände jag till det af vaktaren antydda stället. En i kappa inhöljd man väntade mig der. — Är det ni? frågade han, så snart jag befann mig framför honom. — Doktor, jag är fri! var det enda jag förmådde yttra i det jag tryckte hans händer. — Stilla, unge man, svarade min välvillige vän, hvilken jag genast hade kännt igen på rösten, och nedtystade således hvarje vidare tacksamhetsuttryck från min sida; — ännu bör ni ej triumfera; följ mig på något afständ; gatorna äro ej ännu folktoma, — och med dessa ord aflägsnade han sig från mig samt vek af in på nästa tvärgata. Sedan vi hade gått ungefär en fjerdedels timma på detta sätt, stannade min ledsagare plötsligt framför ett stort och synbarligen vackert hus för att invänta mig. Så snart jag hunnit fram till honom, såg han sig ännu en gång omkring, och i det han derefter under tystnad fattade min arm, förde han mig till porten, hvilken ljudlöst öppnades efter en varsam knackning med hans käppknapp. Vi gingo öfver en mörk, med mattor belagd förstuga och derefter uppför en bred trappa, vid hvars öfversta steg vi väntades med ljus af en äldre dam, — doktorns fru. — Utom min hustra och min gon, hvilken öppnade porten, vet ingen i detta hus om er närvaro och er flykt, sade läkaren, sedan han