Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1866, sida 2

Bref. (Från H.-T:s korresp). Upsala d. 1 Febr. Man fattar sina skridskor och med mer eller mindre vand fot dansar man lustigt omkring på Rans isiga täcke — det går gladt och man anar ej någon fara förr än en röst från stranden ropar: , akta sig, herre! här kommer en ångbåt om några minuter. Vidunderliga tid! Med kanonsalut löper en rökande, rykande tingest ini hamnen, helsad med jubel af ,,tout le monde som strömmat ned att se fenomenet af den 26 Januari 1866. Naturen revolterar emot sig sjelf; — man far på ångbåt i Januari, då naturens lagar i vanliga fall bjuda vågen att vara i hvila och drömma under vintrigt hölje. Na äro vi i full verksamhet vid vår hamn — varor, både korta och långa, lefvande och döda, fattas ej, och vilja ni drömma om hur en Upsala-vinter-ångbåt ser ut, så tänk er blott en svart cylinder som sticker upp öfver bögar af lårar, kistor, tunnor, fat, kappsäckar och — menniskor. Vi börja gnola: Våren är kommen— men hinna icke längre, ty 6 graders köld nyper oss i öronen och okynniga pojkar röfva från oss våra vårfantasier, der de kräla med stålskodd fot några alnar från ångbåten. , Så var det icke på vår tid, mumla några hederliga gubbar, men nu är det så ändå! Vi hade säledes nöjet att till vår Knutjest (nordiska fest ville jag säga) se våra kära fremmande löpa in i vår stad pr , Dampskib— troligen första gången i ,tidernas fallbordan! Carlsdagen, som i år inträffade på Söndag, måste man framflytta den vanliga studentsången till klockan 1, och med fladdrande fanor och friska röster böljade studentkåren upp mot Carolina redivivas trappor, der folksången och ett lefve för vår femtonde Carl höjdes. På aftonen var bal, en riktig galabel, arrangerad på Gillet, som efterhand befolkades af närmare 300 personer i eleganta och praktinlla kostymer. Uniformer af alla slag höra till denna fest och sjorde sitt till för att göra festen lysende. Ett ,lefve för H. 2 konungen (med solksången) utbragtes af landshofdingen grefve Hamilton, hvarefter dansen under mer än glad sinnesstämning fortsattes till midnatt. Få Carlsbaler ha i vår goda stad afdansats med mera allmän glädje än denna, och man kom allmänt öfverens om att Gillet får ej stå öde under terminen. Mycket riktigt annonserades också i går en serie soir6er under denna vår, hvarmed början göres den 9 Februari — ,det var uppslaget, bror, till ett åttaårigt dundrande kalas-! Så följde en dags hvila och det kunde man behöfva för att riktigt njuta af den nordiska festen. Denna gång tågade man ej till Gillet, utan till Östgöta nationssal. Rikt eklarerad låg den som ett se-slott höljd mellan träden dernere i Svartbäcken — ni vet. Ja nog har ni varit nere och skådat på Linns gamla bestad och på samma gång fått se detta Östgötarnes pittoreska hemvist — n.b. så framt ni gästat Upsala. Musikens toner lockade den vandrande in (om han fått biljett) till de rikt dukade borden, som vid half nio-tiden med vanlig begärlighet angrepos. Den eviga galten med det gyllene äpplet; mumman ur hornet satte glädjens pulsar i sprittning vid kända ljud från andra horn. På ena kortväggen var talareupphöjningen omgifven af standarer, fanor och blommor och midtemot stod runstenen, i sina slingor bärande sådana namn som Anckarsvärd, Bremer, Crusenstolpe, Anderson, Malmström, Thomander, Uppström, Munch, Forchhammer, Thomsen, Munch, Gyllenkrok, Schantz, Taasen m. fl., påminnande om vårt och våra grannländers förluster under ett svunnet år. Skoldar prydde vuggarne, flätade i hvarandra med grönt, och det hela lände arrangörerna till stor heder och erkänsla. Första skålen gällde H. M:t konungen och utbringades af studentkårens ordförande hr Lilljeblad i ett enkelt och värdigt tal. Aftonens glanspunkt af de ordinarie talen var hr Wirsens för de döda, och det enda man skulle möjligen konna anmärka om detsamma var, att det egde en alltför ,akademisk prägel — vare dock detta kanske snarare till berömmelse än till tadel! Adj. Björnström föreslog derpå skålen för universiteterna i ett humoristiskt och af bravorop ofta asbrutet tal. De sista ord han yttrade voro: att han skulle bedja de närvarande icke i skålen glömma ,att det finnes ett universitet som ännu hvarken vore påtänkt el