Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1866, sida 2

RIKSDAGEN, I Onsdagens aftonplena afslutades behandlingen af ekonomiutskottets s. k. skandinaviska förslag. Det är ganska betecknande att samtliga de fyra förslagen blifvit antagna af de två folkvalda stånden, af bondeståndet till och med utan diskussion. Deremot lyckades föga betydande majoriteter hos de två privilegierade stånden att för ett års tid och till dess en folkrepresentation inträder i derag ställe undanskjuta ett uttalande i afseende på ett socialt närmande till det ena af de båda brödrarikena, nemligen Danmark. Första punkten om ömsesidig bosättningsoch näringsrätt mellan Sverge och Norge är af rikets ständer bifallen genom tre stånds, adelns samt borgareoch bondeståndens beslot. Andra punkten om utsträckningen af denna reciprocitet äfven till Danmark är förkastad af adeln och presteståndet. Tredje punkten om svenska och norska skeppares och styrmäns ömsesidiga rätt till användande inom de båda rikena är bifallen af alla fyra stånden. Den fjerde om läkares, apotekares m. fl. omsesidiga rätt till anställning i Srerge, Danmark och Norge, är, hvad förhållandet mellan Srorge och Norge angår, bifallet af alla fyra stånden, men i anseende på Danmark afslaget af adeln och presteståndet. På riddarhuset vände sig den hufvudsakliga debatten omkring den andra punkten och dess ,skandinaviska förslag. Mot densamma uppträde hufvudsakligen riddarhusets trenne mest ultrakonservativa medlemmar, grefvarne Mörner och Liljencrantz samt frih. Radolf Cederström, sekunderade af hr Dalman, som icke kunde låta ett sådant tillfälle att få ge loft åt sin välkända animositet mot norrmännen och mot allt som i någon mån kan kallag skandinaviskt gå förloradt. För detskandinaviska förslaget uppträdde åter en hel mängd talare, bland dessa åtskilliga af riddarhusets mest betydande och inflytelserika ledamöter. Bland dem, som på denna sidan uppträdde, nämna vi: generalmajoren frih. Sprengtporten, landshöfdingen grefve E. Sparre, justitiekansleren v. Koch, generalmajoren grefve Björnstjerna, frih. Hugo Hamilton, hofjkgmästaren Tornerhjelm, ötverstelöjtnant v. Geijer, frih. Liljencranta (hvilkens uppträdande och åsigter, jemsorda med sadrens, ganska tydligt äskädliggjorde skilnadon mellan en ny nu i det allmänna lifvet verksamt ingripande generation, och en gammal, i fördomar uppvuxen, som nu är i det närmaste färdig att afträda från skädebanan) kapten Mannerskantz och kammarh. Fahnebjelm. I afseende på sjerde punkten var det förnämligast generaldirektören Huss, som förde isoleringens och fördomarnes talan. Det gör, säger A.B., i sanning ett sorgligt intryck, när man ser en man, som under ett långt lif, egnadt åt vetenskapen, som så gerna aflägsnar onödiga skrankor, och åt den ädlaste praktiska humanitet, förvärfvar sig så rättmätiga anspråk på allmän aktning, på gamla dagar blitva icke blott ultrakonservativ i politiskt hänseende, utan komma ända derhän i skråmässighet, att han talar derom, huru svenska läkare skulle kunna befara en farlig konkurrens, om det medgåfves svenska läkare att praktisera i Danmark och danska i Sverge. Saken har emellertid vunnit den största moraliska och äfven faktiska seger, som den under närvarande representationsformer kunde vinna och det torde icke lida ringaste tvifvel att den nya folkrepresentationen inom kort skall bringa densamma till fullständigt genomförande. För öfrigt förekom i båda ståndens aftonplena ingentiog annat som förtjenar anmärkas, än att borgareståndet i likhet med bondeståndet biföll statsutskottets förslag rörande öfverlåtande åt vissa kommuner af åtskilliga kronan tillfallna danaarf. Då adeln och presteståndet afslagit utskottets ifrågavarande tillstyrkande, utom i fråga om det danaarf som skulle tillfalla Södertelge stad och användas till nnderstöd åt en flickskola, torde