Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1866, sida 2

lÄgsnade sig, i det hon åter gaf mig en a sina medlidsamma, för mig oförgätliga blickar Ända till daggryningen satt jag hos läkaren i hans arbetsrum, fördjupad i de allvarligaste samtal; och då han derefter anvisade mig ett litet kabinett invid hans eget sofrum som min närvarande tillflykt, var jag underrättad om allt, som stod i det aflägsnaste sammanhang med fortsättningen af min flykt. Dess mål var Amerika, och jag skulle begifva mig till Havre, utan att uppehålla mig på vägen, samt inskeppa mig der. Angående Johanna erfor jag icke ett ord, och om min förmyndare endast att han hade öfverlåtit förmynderskapet åt läkaren samt hemställt åt denne att använda återstoden af min förmögenhet till lindring af min belägenhet i fängelset. Deraf måste jag sluta att otverstelöjtnanten ej visste något om den tillämnade flykten. Såsom skäl för nedläggandet af förmynderskapet hade han uppgifvit, att han ej längre ville hafva någon gemenskap med en högförrädare, hvarigenom min ädle värd åter kände sig föranlåten att icke blott framställa mitt besök på jägmästaregården såsom farligt, utan äfven att råda mig att, om ej för min egen dock för min törmyndares skull, hafva undseende med hans känslor och ej bereda honom ännu större bekymmer. För Johannas skull bad han mig äfven att ej afvika från den bestämda marschrouten; och om han än ej beröfvade mig den sista förhoppningen, så betecknade han likväl hvarje tanke på en förening med henne under de nästa tio åren såsom dåraktig och overkställbar. — Ni är en man, sade han med fasthet, ehuru vänligt, — och skall förstå att bära de slag, som drabbat er så tungt. Er för: