Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 februari 1866, sida 2

gifvit mig tid att kyssa handen på den vänliga damen, som betraktade mig med ett uttryck af sorgset deltagande; — äfven jag måste vara på min vakt, fortfor han och följde sin förutgående maka till det inre af huset, — och lika så hemligt som ni kommit in i mitt hus, måste ni äfven lemna det. Till dess är ni naturligtvis min gäst, och jag framställer för er blott ett förbehåll, hvars noggranna iakttagande jag väntar af er ära, nemligen att ni aldrig forskar efter den, som ni har att tacka för er befrielse. — Det är ett hårdt förbehåll att icke en gång känna min välgörares namn, svarade jag med en suck, i det jag med mitt värdfolk inträdde i ett rikt möbleradt rum. — Jag tror er, återtog läkaren vänligt, — men man måste finna sig i det oundvikliga; tala således icke vidare om er tacksamhet. Derigenom att ni blef undanryckt fängelset, har man gjort andra personer en nästan lika så stor tjenst som er. — Kanske min förmyndare? afbröt jag läkaren hastigt. — Fråga icke, afbröt denne med mildt allvar, — var tacksam så mycket ni vill och mot hela verlden, men begär icke att jag skall nämna några särskilda personer för er. Ni har nu uteslutande endast med mig att göra; till och med edra förmyndareangelägenheter äro lagda i mina händer så att ni, sedan ni lemnat mitt hus, ej behöfver göra några efterfrågningar, hvarigenom ni endast skulle ådraga oss alla nya faror. Nyfiken att höra något mera om framtiden, stod jag i begrepp att rikta nya frågor till min välgörare, men jag hindrades derifrån af hans fru, som bad oss att intaga en i ett sidoram uppdukad måltid. Vi följde inbjudningen, hvarefter värdinnan sakta af.