Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1866, sida 2

UTRIKES. AMERIKA. Den spanska eskader, som opererar mot republiken Chili, har hitintills varit förföljd af olyckan. Tre större eller mindre spanska örlogsfartyg och besättningen å ett sjerde hafva fallit i chilenernas händer, utan att man å andra sidan förnummit, att spanjorerna varit i stånd att tillfoga sina fiender någon skada. Dertill kommer nu, att kapare under chilenisk flagga börjat visa sig på hafven; en eller flera sådane hafva uppträdt tillochmed i Medelhafvet hardt utanför kusten af Valencia, och den spanska sjöfarten känner deraf redan en förlamande inflytelse. Rörande den olycklige amiral Pareja, som sköt sig genom hufvudet, då han erfor, att spanska örlogsfartyget ,Cavadonga blifvit taget af den chileniska korvetten ,Esmeralda, skrifver eng. tidningen Daily News: Amiral Pareja, förut såsom sjöminister ledamot af spanska regeringen och den förnämste befrämjaren af de fiendtliga expeditionerna mot Peru och Chili, var född i Peru, innan detta land ännu hade afkastat Spaniens öfvervälde och gjort sig till en sjelfständig republik. Hans fader, befälbafvare öfver de spanska trupperna i kolonien och ifrig rojalist, stupade i kriget mot kolonisterna. Sonen, uppfostrad i Spanien, var från sin barndom lärd att betrakta innevånarne i de sydamerikanska republikerna som rebeller mot spanska monarkien och hyste såsom god spanjor och god son af en rojalistisk fader ett brinnande hat till kdessa unga stater. Sådan var den man, åt hvilken spanska regeringen förliden sommar anförtrodde den dubbla befattningen af öfverbefälhafvare för eskadern i de chileniska farvattnen och ministre plenipotentiaire i Chili, med hvilken republik en civil gesandt nyss förut hade fört en onödigt hopspunnen tvist till ett för begge parterna hedrande slut. Denne civile gesandt, som handlat lika klokt som hossamt, desavuerades, och amiral Pareja skulle börja underhandlingarne på nytt, i akt och mening att aftvinga Chili en stor penningsumma och grundligt förödmjuka dess regering och folk. Spanska regeringens drömmar gingo utan tvifvel ännu längre; man kan åtminstone tilltro de mörka inflytanden, som beherrska drottning Isabella, att man i det gamla moderlandet rufvat på ingenting mindre än att förstöra dess dotterrepubliker och återställa , spanska kronans rättigheter. Sådane förhoppningar voro desto förklarligare, medan man i ett grannrike och vid ett annat hof drömde en liknande dröm om ett segertåg af Gamla verldens monarkier mot Nya verldens fristater — medan den stora amerikanska republiken troddes ligga i sina sista andedrag och en kejserlig penna med glödande färger skildrade de väntade frukterna af mexikanska expeditionen. Den olycklige amiral Pereja var bestämd att med egen hand gifva ett försonings-offer för galenskapen af det företag, i hvilket han hade kastat sig med den brinnande ifvern hos en personlig och ärfd hämdkänsla och den fanatiska ihärdigheten hos en fix id6. Han var öfvertygad, att Chili, såsom varande den sydamerikanska republik, i hvilken ordningen, trefnaden och rikedomen är störst, också är medelpunkten för dessa fordna koloniers motstånd mot moderlandet, och att Chilis eröfring vore nödvändig för återställandet af Spaniens öfvervälde på Södra Oceanen. Först sedan han anländt till skådeplatsen för sitt korståg, började han begripa dess svårigheter. Chilenerna läto icke skrämma sig, hvarken af ett pappers-ultimatum eller en pappers-blokad, ej heller af hotelser med bombardement. De besvarade monarkisk förmätenhet med republikanskt öfvermod och gåfvo hånande svar på hånande fordringar. Pareja fann snart, att femtio hamnar icke låta blokera sig med sju skepp och såg sig dertill i fara att blifva afskuren från proviant och drickesvatten. Peru, som nyss förut fogat sig efter Spaniens vilja, reste sig nu, förjagade den president, som underskrifvit ett förödmjukande fördrag med Spanien, och rostade sig till krigisk samverkan med Chili mot den gemensamme fienden. Pareja fann de europeiska sjömagternas representanter afvoge mot hans fordringar och Förenta Staternas flagga af befolkningarne firad som den bidade beskyddarens tecken. Det var således icke underligt, att han i förtroende erkände för Förenta Staternas gesandt, att han begått ett misstag. Men i proklamationerna till sin eskader förrådde han ingenting af den förtviflan, som dolde sig i hans bjerta. ,Jag beklagar, så yttrade han i sin sista proklamation till flottan, .jag beklagar, liksom ni sjelfve, lättheten af vårt företag. Det är för en svag fiende utan krigsskepp och utan fästningar som vi hafva att bevisa, att det blod, som rinner i våra ådror, är de tappre mäns, hvilka de hafva att tacka för allt hvad de äro. Vi skola snart förstöra dessa fåtaliga. illa utrustade kanonbåtar, i hvilka vi