Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1866, sida 2

möda att afkläda honom. Men likaså hastigt som vi togo plaggen från hans slappa lemmar påklädde jag mig dem, och efter tio minuter låg fyllbulten sorgfälligt ombonad i min säng, medan jag ordnade ett och annat på min obeqväma, ehuru någorlunda passande drägt. — Så till vida äro vi färdiga, sade vaktaren och betraktade mig belåten, — men nu återstår hår och skägg; sätt er och håll er stilla en minut. Med klappande hjerta och oförmögen att yttra ett ord, satte jag mig på närmaste stol, vaktaren gick bakom mig, en sax gnisslade i alla riktningar öfver mitt hufvud, och straxt derefter lågo mina långa bruna lockar i en på sängen utbredd näsduk. — Ni måste taga med er det här, sade han, i det han äfven afklippte mitt skägg så godt sig göra lät och lade det till hufvadhåren, — här tjenar det endast till att komma er på spåren. Skada att ingen spegel sians till bands, ni skullo knappt känna igen er sjelf; Jesus, Maria! Hur är det möjligt att en menniska kan blifva så förändrad! Medan den hederlige mannen mumlade dessa anmärkningar för sig sjelf, skyndade han sig att upptaga de hår, som nedfallit på golfvet, och sedan han stuckit paketet, som innehöll mina lockar, i bröstfickan på min vida ylletröja och neddragit en gammal, just icke särdeles inbjudande mössa öfver mitt hufvud, förklarade han att jag nu var färdig till flykt. — Ännu ha vi en fjerdedels timma på oss, sade han i det han lyssnade till tornurets slag. — Ni bör inte bryta upp för sent eller för tidigt härifrån; men hör på, har ni nånsin varit full? Jag menar riktigt plakat full? — Det vill jag inte påstå; men jag tror att jag kan härma en drucken.