Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1866, sida 2

— Ja, vill ni kanske bära hem honom? — Nej pass, log soldaten. — Om han endast vore på gatan, så skull jag inte vidare bry mig om honom. Mer hör på, ni kan bjelpa mig; vi låta honom sofv: en timme, — ty före midnatten är det ingon far: att den sjuke vaknar —, och då söker jag att st så pass lif i honom, att jag åtminstone få bonom ut genom dörren. Om han derefte: skulle råka litet på sned, så behöfver ni jt iate göra annat än skuffa honom tillrätta, så att han uppnår porten. Soldaten samtyckte, men utbad sig på för hand, såsom belöning för sin tjenst, en vär mande dryck hvilken äfven beredvilligt lem nades honom, hvarefter han aflägsnade sit långsamt. Vaktaren stängde dörren och lyssnade er stund. Då ljrdet af soldatens steg smäningon aftog, sköt han rigeln för dörren och fram trädde hastigt men sakta till min säng. — Herr Wandel, hviskade han ifrigt til mig, och med en fullkomligt nyktor menni skas uttryck. Blixtsnabbt uppreste jag mig och fixerade vaktaren. — Fort, fort! yttrade han vidare, — v ha ingen tid att förlora; stig upp och hjell mig. — Men jag är ju utan kläder, anmärkt jag, intagen af en plötslig skräck. — Riktigt, så att ni inte skall kunna gn er väg; men hvarför dröjer ni? Vill ni gör mig och er sjelf olyckliga? Se här, hugg tag uti honom; ni behöfver inte vara så försigti med honom; han har inte mera känsel är den der sängstolpen. Med dessa ord uppreste han den druckn vaktaren, och i det jag bistod honom af bä sta förmåga, lyckades det oss ehuru ej utal