Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1866, sida 1

öfvertyga sig om min sömn, hållit ljusot tät intill mina ögon, aflägsnade den one sig på tåspetsarno. Dörren knarrade sakta, jag hörde att dor bortgående, innan han stängde dörren bakon sig, hviskado några ord till posten i sörstugan, hvarefter allt åter blof tyst. Efter tio minuter återvände karlen, och jag gissade af Jjudet att han muntert svängde med en full butelj i luften. Straxt derefter uttogs korken, och efter ett hjertligt: skål! hördes det egon domliga gurglande ljud, hvarmed buteljens innebåll nodströmmado i en törstig strupo. — Ha, det rafslar, sade den drickande der efter och räckte sin kamrat flaskan, — måtte vi länge få vakta våra pationter. — Du måtte ha druckit under vägen, ty här finns inte för en half gulden? brummade der bredvid min säng sittande vaktaren. — För en half guiden, hvarken mer eller mindre, har bara kännt på varan och gif vit posten på gatan och framför dörrn er klunk. — Desto bättre, återtog den andre, sedar han tagit en måttlig klunk ur flaskan, — ha de druckit, så akta de sig nog att för. råda oss, och den der, fortfor han leende och som jag förmodade pokande på mir orörliga gestalt, — den der sofver som er sten. — Ända till yttersta degen, och måtte buteljen aldrig bli tom, svarade den andre vaktkarlen, i det han åter styrkte sig med er dugtig klunk. De båda vännerna satte sig nu närmare hvarandra; förtärandet af bränvinet, ellei snarare försmaken deraf hade gjort dem språk sammare, och medan flaskan flitigt vandrade mellan dem, förde de ett så muntert samta