Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1866, sida 1

gelbnndet som skulle jag v yttersta dagen. En fjerdodels timma förflöt under djup tystnad. Vaktarno sträckto och vändo sig på sina knarrande stolar; synbarligen hade de tråkigt, men först sedan fångvaktaren hade gjort sin vanliga aftonrund, öfvertygat sig om min närvaro samt anbofallt dem den största vaksamhet, föll det dem in att fördrifva tiden gonom samtal. — Det är ändå helt annat då rikt folks barn straffas, mot då någon af oss kommer i kurran, började den ene, som satt nära mitt kulvud, i det hen dämpade sin röst. — Hur så? frågade den andre. — Hm, med en stackare, som inte har en skilling, skulle do into göra så många omständigheter och låta betjena honom här som en förnäm herre. — Det bryr jag mig fan om, så länge jag inte ker någon vinst af hans förnämhet. — Jeg har redan haft min vinst deraf, åtortog den förste, i det han drog mitt täcke något tillbaka och betraktade mig noga; — sof du; jeg tror knappt att ett kanonskott skulle väcka honom; vi få en lugn natt. — Vinst? frågade karlen vid mina fötter. — Ja, vinst, se, den här blanka thslern har en fremmande herre skänkt mig med tillsägelse att noga vårda den unge herrn. — Hälften tillkommer naturligtvis mig. — Hahaha! Jeg vore ett nöt om jag delade med dig. Men var lugn, du skall inte bli lotilös; om du bara skaffar någonting att dricka, så få vi en glad natt. — Om du består schaber, så går det nog för sig. Efter denna inledning hviskade och skrattade de båda kamraterna en stund; jag hörde Iklangen af småmynt, och sedan de, för at ilja sofva till den