Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1866, sida 1

LLLHELELEEÄLAA för utfärdandet af en sådan må bero af ifrågasatta eller beslutna åtgärder till vinnande af reciprocitet, så gifva dock o dalagen i omförmälda 5 förhoppning allenast om ,,vidsträcktare rätt tör norrmän, än för utländningar i allmänhet; och då utskottet deremot, lika med motionärerna, anser det numera icke längre böra ifrågasättas, att icke norrmän böra få åtnjuta lika näringsfrihet härstädes som landets egna innebyggare, liksom svenskar en motsvarande förmån i Norge, har utskottet funnit sig icke kunna tillstyrka rikets ständer att, såsom eljest anledning kunde synas vara, i förväntan på det särskilda stadgande angående norrmäns rätt i omförmälda hänseende, hvilket man har att emotse, uppskjuta att i den nu väckta frågan yttra sig till förmån för brödrafolket, och detta desto heldre som, efter hvad utskottet erfarit, förslag i enahanda syfte är vordet understäldt Norges nu församlade Storthings pröfning. Utskottet har sökt göra sig reda för, hvilka inkast skulle kunna göras mot en ömsesidig tillåtelse för de begge rikenas undersåter att, utan i förväg uppställda binder, idka borgerlig näring i hvilket af de begge länderna som helst, men har icke kunnat utfiona någon giltig anmärkning emot eu sådan anordning, sedan näringsfrihetens grundsats blifvit i begge länderna erkänd och då de begge, med så stor likhet i sociala förhållanden, religion, språk, seder, naturliga näringstillfällen och industriel utvecklipg, tillika hafva under en redan mångårig politisk törening gemensam konung och häruti ett medel till ernående af öfverensstämmelse i lagstiftning och institutioner, som förete olikhet, der sådan med fördel för begge kunde försvinna. IIuru väsentligen olika förhållandena förete sig, när frågan gäller andra främmande länder lärer väl knappast behöfva påpekas. Men hvad angår Danmark, som till dess numera begränsade område är i nästan alla nyss antydda bänseenden så nära beslägtadt med de begge öfriga skandinaviska rikena och af gammalt underhållit en så nära och oafbruten förbindelse åtminstone med den sydliga delen af Sverge, samt ända in i sednaste tid varit med Norge i politiskt hänseende förenadt, hvilket allt är egnadt på en gång att framkalla önskan och underlätta möjligheten dessa länder emellan att bereda likställighet åt deras innebyggare i afseende på rätt att i frihet idka hvar sitt yrke der han finner det förmånligast; så, enär bekant är, att underhandlingar i detta ämne, på sätt motionärerna omförmåla, helt nyligen egt rum emellan danska och svenska regeringarne, och att anledningen dertill, att danska regeringens framställningar icke för värvarande kunnat bifallas, efter hvad i Sverges officiella tidning blifvit tillkännagifvet, varit den, att berörda framställningar åsyftat större friheter, än som ännu blifvit medgifaa norrmännen, framför hvilka alltså ett företräde skulle genom bifall till de danska förslagen lemnata en nation, som ej vore med vår egen så nära förbunden som den norska, anser utskottet angeläget vara, att rikets ständer gifva K. M:t tillkänna, det rikets ständer i sjelfva saken äro benägna för ett tillmötesgående af detta vårt närmaste grannlands önskningar, men öfverlemna åt K. M:t att bestämma sättet, såväl som tiden när sådant kan lämpligast ske. Att åter, på sätt hr von Koch föreslagit, inleda underhandlingar för att afsluta traktater med alla främmande nationer rörande ömsesidig näringsfrihet, torde icke lämpligen af rikets ständer kunna begäras af regeringen, hvilken bör antagas icke allenast vara bäst i tillfälle att bedöma, när i hvarje särskildt fall rätta ögonblicket är inne för öppnande af dylika underhandlingar med en främmande makt, utan äfven icke underlåta att det begagna. Hvad nu blifvit anfördt anser utskottet innefatta giltiga skäl för det slut, hvartill utskottet kommit vid pröfningen af de väckta förslagen beträffande internationel näringsfrihet i allmänhet; och utskottet får endast, ifråga om den af motionärerna särskildt betonade rättigheten att ,i sjötjenst avtagas, tillägga, att, enligt kongl. förordningen angående de passoch nationalitetshandlingar, hvarmed svenska, till orter utom Sverge gående fartyg böra vara försedda, den 1 Mars 1841, gäller väl, att svenskt fartyg ej må med sjömansrulla förses, derest icke, oberäknadt befälhafvaren och styrmannen, ,, besättningen till minst tre fjerdedelar består af infödde eller norske mänk. Men då således norrmäns kompetens i detta hänseende är ställd lika med svenskars; då en fjerdedel af besättningen redan vid utgående från svensk hamn kan bestå af utländningar: och då intet förbud fiones för befälbafvare att på utländsk plats förbyra huru många utländningar som helst till besättande af de platser å fartyget, som till följd af inträffade förändringar med besättningen blifvit lediga, synes för utskottet anledning icke vara för handen vare sig att hos K. M:t äska förändrade föreskrifter i berörda hänseende eller att i den underdåniga framställning, utskottet är sinnadt att föreslå, särskildt framhålla sjömansyrket ibland de handteringar, till hvilkas utöfvande i det ena landet frihet för det andra landets undersåter bör medgifvas; kommande deremot utskottet att här nedan meddela yttrande angående ifrågaställd behörighet att föra befäl å svenskt fartyg På grund häraf hemställer utskottet vördsamlingen, att rikets ständer måtte i så måtto bifalla de väckta motionerna, ehvad de angå nationel näringsfrihet, att rikets ständer uti underdänig skrifvelse till K. M:t anhålla, att K. M:t täcktes vidtaga sådana åtgärder, att, jemte det svensk man tillätes att vistas och bosätta sig i Norge, och norsk man DTWWUICTt ni.. ge YTV MO EE F