Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1866, sida 1

ligt? Vidaro kunde jag ej hinna med mina gissningar; vid denna punkt strandade min skarpsinnighet, och förgäfves sökte jag att genomtränga det kaotiska mörkret der bakom. Det misstroende, som slagit rot i mitt bröst var emellertid tillräckligt att oupphörligt leda mina tankar tillbaka till denna fråga. Så förflöto dagerne i dystra grubblerier, Don yttre verlden antog för mitt minne en dyster och dunkel färgton. Till och med de smala strimmorna af himlen, mot hvilka mina ögon förr rigtades så ofta och längtansfullt, förlorade småningom sitt behag för mig. Eadast då åskväder urladdade sig öfver staden, orakande moln förmörkade solen, eller taggiga blixtar flystigt upplyste den svarta natten och sänkto sitt bleka sken ända in i min cell, uppvaknade åter hos mig den känslan att jag ännu lefde, till och med instinktlikt älskade lifvet och längtade att skingra den grymma misstanke min förmyndare hysto mot nig, samt före min skiljsmessa från denna verlden blott ännu en enda gång blicka in i Johannas kära, blå ögon. Ty att hon kunde dö, uten att jag återsett henno och hört hennes ljufva röst, det ansåg jag omdjigt. Blott en gång hade jag försökt att skriftigen träda i förbindelso med öfverstlöjtnanlen samt bedt honom att gifva mig några underrättelser om Johanna. Men då jeg erhöll mitt bref tillbaka ouppbrutet, insåg jag alt alla vidare försök voro fåfänga. I det jag med en blandning af rasori och undergifvonhet inneslöt min sorg inom mitt bröst, lefde jag ntan att beräkna tiden eller bysa någon förhoppning om ramtiden; — jag lefde på visst sätt som en oförnuftig varelse. Men dervid förvånade uet mig likväl att min förwyndaro ännu dröjde att ställa