Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 februari 1866, sida 1

hafva utöfvat ett så förderfligt inflytando på min och Johannas lefnadslycka. Mia misstro mot Bernhard erhöll derigenom ny näring, och för första gången fiågade jag mig om förslagen kunde vara årliga och uppriktigt menta af en man, hvilken, såsom Bernbard vid Godesbergerkällan, hade betraktat mig med ett så omis-känneligt uttryck af oförsonligt hat. Vid detta tillfälle, då endast glada förhoppningar uppfyllde mig, då jag betraktade alla monniskor som vänner och endast sökte upptäcka goda sidor hos dem, kade jeg åter hastigt glömt denna hatsulla blick och ansett den som en följd af en egonblicklig sinnesrörelse. Men nu tänkte jag annorlunan det föreföll mig som iakttog Berrhard, i det han med sin ovanliga öfvertalningsformåga invecklade mig i demsgogiska stämplingar och slutligen drog försorg om att jag offeniligen komprometterade mig, ett noga öfvertänkt och slugt förfarande mot mig, och troligen äfven mot andra, för att tillfredsställa on måhända af religionsifver uppkommen känsla af hat och hämnd. Han hade ju alltid sjelf hållit ryggen fri och aldrig blottat sig, så att man kunde anklega honom. Om detta var ändamålet med hans förfarande mot mig, så hade han mer än lyckats. Deremot föreföll det mig oförklarligt att han med kallt blod ätven ryckte Johauna i förderfvet, sedan han gjort mig olycklig; Jonanna, denna oskyldiga, rena själ, denna engel, hvilken, såsom till hälften hans landsmaninna, borde varit berättigad till hars varma deltegande. — Johannas mor härstammade från Italien, Bernhard är Italienare, grubblade jag, — skulle då inte ett sammanhang mellan fordna tider och omständigheter vara möj