Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1866, sida 3

Det förlorade barnet. Af general Grant. (Efter en amerikansk tidning). För flera år sedan uppehöll jag mig i en liten landsortsstad i Delaware, i öfra delen af NyJersey. Då jag en dag, tidigt om morgonen, blickade ut genom mitt fönster, märkte jag en ovanlig rörelse i staden, och öfverallt samlade sig grupper af män, qvinnor och barn, som alla tycktes vara i en upprörd sinnesstämning. Jag skyndade ut för att få veta hvad som var å färde, och då möttes jag af den underrättelse, att en liten femårig flicka, dotter till en enka, som bodde omkring en half mil från staden, var försvunnen sedan föregående dagen. Man antog att barnet hade förvillat sig i den stora skogen, som gränsade intill hennes boning. Den tröstlösa modren hade, i förening med några grannar, redan om aftonen sökt efter barnet, så länge det var Jjust, och om natten sändes ett bud till staden, för att uppmana dess innevånare att företaga ett allmänt ströftåg, hvartill de flesta förklarade sig villiga. Jag beslöt straxt att sjelf deltaga deri, och efter mindre än en half timma voro jag och omkring 100 personer af båda könen på väg till skogen. Sedan vi hållit en allmän rådplägning, delade vi oss i mindre grupper, hvilka hvar för sig skulle genomsöka en viss del af skogen. På en höjd, som syntes från utgångsstället, skulle alla deltagarne åter samlas, och om barnet blef återfunnet innan man nådde höjden, så skulle ett bud sändas till staden, för att genom ett kanonskott förkunna den glädjande underrättelsen. Då de särskildta afdelningarne stodo i begrepp att gifva sig i väg, såg jag en qvinna, i hvilken man igenkände den förtviflade modren, komma springande emot oss. Vi väntade tills hon uppnådde oss, och aldrig i mitt lif har jag sett en så djup smärta som den, hvilken afspeglade sig i den olyckliga modrens ansigte. Hon var knappast trettio gammal och mycket vacker, men den djupa ångest och smärta, som afmålade sig i hennes drag, gjorde hennes utseende dubbelt så gammalt. Hennes rödgråtna och uppsvällda ögon voro vilda och stirrande, hennes läppar askfärgade, håret hängde löst ned öfver ansigte och skuldror, och hennes sönderrifna kläder vittnade om att hon trängt sig fram mellan buskar och snår. Med hopknäppta händer och hjertskärande stämma bad hon oss att söka rätt på hennes älskade barn. Jag svarade henne, att om det vore möjligt så skulle det ske. — Sök rätt på min flicka, eller jag blir vansinnig. klagade hon. — Utan tvifvel skola vi finna barnet innan dagen gått till ända, svarade jag — men försök blott att vara lugn, ty en så upprörd sinnesstämning skadar er. — Lugna! ropade hon med en vild blick. — Hvem talar med mig om lugn, när min lilla Anna vandrar omkring i skogen och dör af svält. Finns det då ingen som vill skaffa mig henne illbaka? Nej, jag måste sjelf uppsöka henne, och jag skall finna henne, ty jag kan icke vara ntan henne! Med dessa ord sprang hon in i ect tät hasksnär, utan att beky mrå sig om at: törnet sjet önder hennes ansig e och händer. Af frukten r att bon skulle förlora sit: förstånd och sjelf örvitla sig i skogen, sprungo jag och ett par karlar efter henne, och vi hade stor möda att uppnå henne, ty hon störtade framåt som ett vildt djur. Ändtligen lyckades jag genom en