Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 januari 1866, sida 1

och moderlösa, som så hängifvet, så tillförlitligt väntade att i mig finna sitt liss lycka och hvars förhoppningar jag så grymt gäckat och i min oförsvarliga förbländning likasom uppryckt med roten ur hennes bröst, för att låta henne långsamt förblöda genom de efterlemnade såren. — Johanna, förlåt mig, suckade jag nästan vansinnig. Det var mörkt omkring mig, men då jag uttalade det kära namnet, tyckte jag mig se den arma, på sin jordiska lycka bedragna bruden stå framför mig. En himmelsk gloria omgaf hennes sköna gestalt; hon hade riktat sina milda blå ögon mot mig med uttryck af ljuf förebråelse, och på hennes kinder glödde bjertare än någonsin den olyckbådande rodnaden. — Johanna, förlåt mig! frampressade jag ångestfullt, i det jag utsträckte mina armar efter denna bild af min sjukligt uppjagade inbillningskraft, och i stället för Johanna varseblef jag min gamle förmyndare, som vände sig ifrån mig med sorg och smärta i sitt fårade ansigte. Jag tillslöt ögonen för att aflägsna dessa syner, som nu blefvo hotande skräckgestalter för mig; men förgäfves. Förfärligare, otydligare, men likväl urskiljbara strömmade de emot mig. ,Fången, ljöd det för mina öron, ,fången för lifstiden, fången till dina dagars slut! — Jobanna! suckade jag ännu en gång för mig sjelf likasom för att genom detta heliga namn skingra spökgestalterna omkring mig; derefter förlorade jag åter medvetandet.