Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1866, sida 2

ska lefaadsmod vann hastigt åter öfverhanden, och för intet pris ville jag öfvergifva dem, hvilka jag i andanom redan såg återvända lagerkrönta till de sina, efter ett lyckligt slut på vårt farliga företag. Bernhard träffade jag ytterst sällan; till och med då han befann sig i Bonn, iakttog han den försigtigheten att aldrig bevista våra hemliga sammankomster. Han föreföll mig nästan för mycket försigtig, men jag förklarade hans upp örande derigenom att spioners uppmärksamhet lättare kunde träffa honom, som oupphörligt reste omkring, än någon af oss. Deremot såg jag honom flera qvällar hemma hos mig, och han förselade då aldrig att genom sina karakteristiska liknelser och hänförande skildringar låta de glödande gnistorna i mitt bröst flamma upp till en klar låga. Väl erinrade jag mig stundom, då jag blickade in i hans dystra, svarta ögon, varningen från den svagsinta, hvars första profetia redan till en del hade gått i fullbordan. Men då jag ej återsåg den sistnämnda och således ej heller kunde fråga hvilken hon hade menat med den ,svarte, så tillbakaträngdes alltjomt dessa obestämda tvifvel. Ehuru min själ å ena sidan var sysselsatt med vigtiga och bekymmersamma saker, så njöt jag å andra sidan i falla drag den lycka, som blomstrade för mig vid Johannas sida. Och en lycka var det då jag blickado in i hennes milda, vänliga ögon, hörde ljadet af hennes kära stämma och alltjemt utbytte med henne löftet om ömsesidig kärlek och tro. Den flammande rodnaden visade sig mera sällan på hennes kinder, och i det hennes tankfolla allvar småningom öfvergick till en förtrollande glädtighet, afvisade jag nästan