Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1866, sida 2

sjunken i djupt eftersinnande och ansåg min sinnesstämning som otålighet, hvilken jag erfor öfver den långa tid, som ännu skiljde mig från mitt ljufva mål, medan jag deremot tänkte på de hemliga demagogiska stämplingar, i hvilka jag invecklade mig allt mer och mer. Huru han då uppmuntrade mig att tappert hålla ut med mina studier, och huru korta voro för honom de år, som jag skulle använda i en rastlös kamp för en betryggad lefnadsställning! Om än hans faderliga godhet och omsorger föllo centnertungt på min själ, och jag i sådana ögonblick var nära att känna ånger öfver mitt förehafvande, så hade hans hänvisning på da många år, som voro oundgängliga för att hinna målet, en alldeles mot satt verkan. Ett trotsigt mod genomströmmade mig vid hans ord, och jag yttrade mig då så förtroendefallt och med en så fast tillit rörande min framtid, att till och med har, som gerna såg allt i det rosigasto ljus, stundom skakade på hufvudet åt min ungdomliga djerfhet. Hoststormarne hade slitit de sista bladen från träden, och vintern betäckte de millioner små liken med sina kalla drifvor. Ölver bäckar och vattendrag bildade sig krystallklara bryggor, och outtröttligt förde Rhen sina tunga islaster ned mot hafvet. Allt hade förändrat sig i den fria naturen, men deremot hade ej någon förändring inträdt i mitt lefnadssätt. Jag tillbragte mina dagar än i Bonn, än på jägmastaregärden; än sysselsatt med studier, än i kretsen af medsammansvurna, än vid min hulda fäsimös sida. Väl erfor jag stundom en viss oro, då jag beräknade de ringa medel hvaröfver omstörtningspartiet hade att förfoga, men mitt fri