Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1866, sida 1

—— —— — — soss icke heller förutsäga huru länge skarpskytterörelsen kan i sin nuvarande gestalt och på den fullkomliga frivillighetens grund fortfara att ega bestånd, så framt den icke genom okloka lagstifningsåtgärder förqväfves; men så mycket torde vara oomtvistligt, att så länge skarpskytteföreningarne finnas, äro de dock bättre ån intet. Det kongl. förslagets landtstorm är dock alldeles detsamma som intet. Det vore derföre ingalunda välbetänkt att förqväfva skarpskytteföreningarne, för att ersätta dem med denna landtstorm på papperet. Det har blifvit sagdt, att skarpskytterörelsen i sjelfva verket är att betrakta såsom ett folkets votum i handling i fråga om behofvet och nödvändigheten af en allmän folkbeväpning för betyggande af vårt lands sjelfständighet. Det ligger sanning i detta yttrande. Man har derföre väntat och hoppats, att regeringen skulle begagna sig af den anda, af hvilken skarpskytterörelsen är ett uttryck, och som den bidragit att utbreda tör att vinna nationens medgifvande till genomförande af en i lag stadgad folkbeväpning. Men huru söker nu regeringen, om man betraktar reorganisationsförslaget i sin helhet, tillgodogöra sig denna folkets stämning? Jo, hon vill begagna den för att skapa något, som är den raka motsatsen af folkbeväpning — en konskriptionsarmå! Hon vill vidare, och i sammanhang dermed, tilliotetgöra den form, i hvilken folkbeväpningsidän på visst sätt redan varit hos oss på laglig väg genomförd, nemligen genom den allmänna beväringspligten. Och slutligen vill hon gifva oss ett sken af allmän folkbeväpning genom en landtstorm på papperet, hvars enda praktiska resultat skulle blifva förqväfvandet af den frivilliga folkbeväpning, som vi för tillfället verkligen ega. Vi beklaga djupt, att ett så beskaffadtiförslag skall bära kontrasignation af en man, som man vant sig att betrakta såsom en folkbeväpningens uppriktige vän. Har han någon annan del i dess tillkomst än den, att han derunder tecknat sitt namn, kunna vi icke förklara saken annorlunda, än att han, oaktadt sitt ofta ådagalagda intresse för den frivilliga skarpskytterörelsen, icke kunnat, till följd af sin ställning, vinna en fullt klar insigt i den frivilliga folkbeväpningsrörelsens verkliga anda och väsen. Det är visserligen ingen lätt uppgift att utfiona en form — om icke den bästa, så åtminstone en god och praktiskt utförbar — för folkbeväpningens genomförande. Men en hög grad af förvåning måste det väcka, att man, vid uppgörande af förslag härom, skall helt och hållet förbise ett föredöme som finnes inom vårt eget land. Vi påstå icke, att fastlandets befolkning, som har att underhålla den stående armn och fullgöra sin beväringspligt, hur än denna må bli ordnad, kan åtaga sig, i hela deras utsträckning, samma skyldigheter som Gotlands nationalbeväriog. Men i dennas organisation är dock en riktning angifven, på hvilken, inom vårt land, en allmän folkbeväpning kan genom lag påbjudas. Toge man derjemte någon lärdom af de frivilliga skarpskytteföreningarnes erfarenhet, synes oss problemet ingalunda omöjligt att lösa, helst om man för ändamålet ville uppoffra litet af de kostnader, som fordras för danandet af en stor armå af idel paradsoldater. Chefen för den Gotländska militärbefålhafvarens stab, majoren v. Axelson, bar i en redan i början af förlidet år utgifven skrift) meddelat upplysningar om den gotländska organisationen, hvilka vi rekommendera till hvar och en, som önskar i ämnet bilda sig ett sjelfständigt omdöme. Men äfven om man för tillfället icke dristar uttaga något så djerft steg, — ehuru utsigten att kunna göra det aldrig torde blifva så gynusem som just nu —, så gaknas dock icke möjligheter att i lag dekretera en landtstorm, utan att derigenom förqväfva den befintliga frivilliga beväpningen, på sätt genom det kongl. förslaget skulle ske. En nyligen från trycket utgifven ströskrift, ,Bref behandlande skarpskytterörelsen-, i hvars anonyme författare man tycker sig igenkänna öfverbefälhafvaren för en af rikets ansenligaste skarpskytteföreningar, framställer i detta bänseende ett förslag, hvilket, åtminstone såsom öfvergängsätgärd, synes i hög grad förtjena uppmärksamhet. MHufvuddragen deri äro, att de frivilliga föreningarne, med en något fastare organisation än för närvarande och förenade till länskårer under gemensamt öfverbefäl, skulle utgöra landtstormens första uppbåd, medan alla öfriga till tjenstgöring i landtstormen pligtige medborgare skulle såsom andra uppbådet utgöra reserven åt det första. Förslaget har, såsom man ser, det ofantliga företräde framför regeringens, att ej i det ögonblick landtstormen skulle användas, spränga en organisation, som finnes i verkligheten, för att ersätta den med en annan, som haft tillvaro endast på papperet. Klart synes dock vara, att målet, till hvilket man bör sträfva, är en öfvergäng från den frivilliga beväpningen till en obligatorisk, hvilket icke hindrar att vissa öfningar, t. ex. målskjutningar, kunna frivilligt utsträckas utöfver det lagstadgade minimum. Men må man vid framläggande af förslag härom se till, att man får en verklig folkbeväpning, icke en pappersorganisation, med hvilken man möjligen kan slå dunster i ögonen på några kortsynta, som taga sken för verklighet, men som säkert skall lika litet imponera på landets fiender till förebyggande af anfall, som den är egnad att skydda landet då anfall en gång verkligen egt rum. ) ,Några ord till svenska skarpskytterörelsens vänner om Gotlands nationalförsvar.