Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1866, sida 1

att ej göra henne till en högförnäm dam, och slöt med den försäkran, att den anspräkslosaste lott vid min sida lyckliggjorde henne så tillräckligt, att glans och rikedom aldrig kunde göra henne lyckligare. Men ju anspråkslösare den älskade, englalika flickan visade sig, desto lifligare kändo jag på förhand den triumfen att en gång, och i en ej serdeles aflägsen framtid, kunna framträda till henne såsom frihetens segerkrönte förkämpe. Derefter tänkte vi på vårt första sammanträffande i Godesberg och den sällsamma slump, som lät den svagsintas yttrande framstå som en profetia. Bernhard, för hvilken hon hyste en oförklarlig skygghet, ehuru hon ej hade återsett honom, omnämnde jag ej med ett enda ord; likaså undvek jag att tillstå att jag sjelf, sedan denna tid, hade, barnsligt nog, byst ett fast förtroende till den märkvärdiga spådomen, ty jag fruktade att derigenom inverka ogynnsamt på hennes lättrörda sinne. Men alltjomt förnyade jag min försäkran att jag älskade henne, redan då hon så varmt försvarade den för henne obekante Gustaf Wandel mot mina anfall, vid hvilken försäkran hon alltid erkände att hon samtidigt hade erfarit en hemlig glädje öfver den frånvarande Gustaf Wandels förespeglade likhet med hans bäste vän. Och då hon sade detta, blickade hon så öppet och förtroendefullt i mina ögon som hade hon sökt läsa i mitt inre; dervid flög ett uttryck af tankfallt allvar öfver hennes älskeliga ansigte, och hvarje ord hon yttrade kom från ett barnafromt, uppriktigt sinne, — från ett sinne, som ej kände någon falskhet. Rondt omkring oss follo de visanade bladen hemlighetsfullt prasslande till marken,