Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1866, sida 1

lätta prassel liknade en sista, sakta dödsklagan. Allt erinrade om den förstelnande vintern, om förgängligheten af allt jordiskt. Men i mitt bröst herrskade det skönaste vårsolsken, ett solsken, hvilket jag ansåg lika så oförgängligt som stjernornas eviga kretslopp, så oförgängligt som den trogna kärleken i mitt hjerta. Det var ju under de vilda höststormarnes tid som de sednaste månadernas sköna dröm, ur hvilken jag alltjemt hemtade ny lifskraft, förverkligade sig, då Johanna, den hjertegoda Johanna, tillstod för mig med en obeskrifligt ljuf rodnad att min kärlek lyckliggjorde henne, att hon ville tillhöra mig för hela lifvet och hädanefter dela sorg och glädje med mig. Derefter grät hon vid mitt bröst, men det var icke smärtans tårar, som fuktade hennes fina kinder, nej, visst icke; i hennes stora, herrliga ögon, med hvilka hon så mildt blickade upp till mig, läste jag tydligt att bon numera satte hela sitt hopp till mig, och att hon sökte sin lefnads lycka endast hos mig. Jag kysste hennes kära, sköna ansigte, de rosiga läpparne och svor att älska henne så länge jag andades, — att älska henne i all evighet. Jag svor att min kärlek till henne skulle sporra mig til! öfvermenskliga ansträngningar, och att följderna at mitt redliga sträfvande blott skulle vara hennes förtjenst. Hvad jag dervid tänkte och huru högt mina äregiriga planer sträckte sig, det anade hon ej. Men hon måtte hafva erinrat sig åtskilliga skämtsamma ord af öfverstlöjtnanten, hvilken ibland föregaf att han i mig såg minst en blifvande regeringspresident, ty hon log oskuldsfullt emot mig, och i det hon smög sig närmare intill mig, bad hon mig