Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 januari 1866, sida 1

AA w — vapen och ammunition, der så erfordras. I öf Jverensstämmelse med ofvanstående förslag än dras stadgan af den 8 Mars 1861. Komiten beräknar landtstormens styrka, sedat sen mängd afdrag blifvit gjorda, till ungesa 200,000 man. . Regeringens förslag ansluter sig temligen när: till komitens. Blott några ändringar i ett pa I punkter. Så hart. ex. K. M:t borttagit det stad sgande, att landtstormen äfven under fred, då linhemskt lugn störes, skulle kunna uppbådas si afseende på föreskriften att den uppbådade landtstormen skall stå under krigslagarne, äl det tillägg gjordt ,,på samma sätt som Gotland: nationalbeväring, hvarigenom prygelstraffet ute slutes; de 2 årliga öfningarne äro borttagne, bataljonerna allenast formerade på 500 man, samt bataljonen (ej landshöfdingen) medgifvet at uppsätta förslag till bataljonschef; de fattigs skola vid uppbåd af kommunen förses med klä der och föda; slutligen må de nuvarande frivil lisa skarpskytteföreningarne fortfara efter gäl. lande grunder, i hvad de icke strida mot landt stormen. Aftonbladet yttrar härefter: ,Detta förslag synes oss i högsta grad otill fredsställande, ja betänkligt. Det innefattar icke den minsta tillstymmelse till förverkligande aj folkbeväpnings-ido, men skulle deremot ofel. bart hafva till påföljd det snara förqväfvandet af den frivilliga beväpning, som för närvarande finnes och som, bur ofullständig den än må anses såsom folkbeväpning betraktad, dock utgör ett steg i denna riktning. Organiserandet af en landtstorm endast på papperet, på sänt det kongl. förslaget ifrågasätter, kunde hafva något skäl för sig, under förutsättning att, såsom hittills, hela den manliga befolkningen genom deltagande i beväringsötningarne erhållit åtminstone någon vapenöfning. När deremot blott ett fåtal beväringssoldater blifvit vapenöfvade, under det hela den öfriga betolkningen är tullkomligt fremmande för vapnens bruk, är det alldeles gagnlöst att göra sig besvär med dess indelning under fredstid i kompanier och bataljoner, och med utnämnande af befäl, som icke skulle få något annat åliggande och någon annan öfoing, än på sin höjd att föra rullor. En sådan organisation kan ganska väl genomföras på några få dagar då fara hotar och blir i alla fall lika mycket, eller rättare sagdt, lika litet effektiv, lika litet gagnande som om den figurerat på papperet under mansåldrar. Att förslaget är gagnlöst, utgör dock icke dess största brist. Det har neml. icke ens den negativa förtjensten att vara oskadligt. Vi ha sagt, att det skulle hafva till påföljd det snara förqväfvandet af den frivilliga folkbeväpning, som för närvarande finnes, och vi vilja gifva några skäl för denna åsigt. Både landtförsvarkomitens och regeringens förslag tala om, att lemna den frivilliga skarpskytterörelsen i det närmaste oberörd, och der förekomma i komitens betänkande åtskilliga vackra fraser om det gagn skarpskytteföreningarne skulle göra, genom att bereda tillgång på befäl för landtstormen. Man har dock härvid visat sig sakna all föreställning om de frivilliga skarpskytteföreningarnes karakter och om den anda, som skapat och uppehållit dem. De tänkande män i alla delar af landet, som bildat frivilliga skarpskytteföreningar samt ordnat och ledt deras angelägenheter, hafva icke gjort det för att bereda sig sjelfva och andra nöjet att i fredstid leka soldat. De ha gjort det med tanken stadigt fästad på det stora målet: fosterlandets försvar i farans stund, och med liflig öfvertygelse derom, att de bland fosterlandets söner, som till detta försvar vilja medverka, ingenting kunna uträtta, såtramt de icke på förhend förvärfvat någon öfning i vapens bruk och, likaledes på förhand, slutit sig tillsammans i militäriskt organiserade afdelningar. Regeringens landtstormsförslag lemnar, såsom vi sett, denna organisation oberörd — under freden! Men i farans ögonblick, så snart landtstormen uppbådas, då spränges densamma fullständigt. Hvarje skarpskytt, befäl såväl som trupp, har då att inträda i det kompavi af landtstormen, hvilket han till följd af sin boningsort tillhör, och att ställa sig under det för detsamma utnämnda befäl. Det är sannt, att han skulle föra med sig dit den färdighet i vapnens bruk, som han kunnat såsom skarpskytt förvärfva; men alla de fördelar som skarpskytteföreningens organisat on kunnat medföra, den kåranda, den manstukt, de kamratskapsband, det förtroende mellan trupp och befäl, som den visat sig kunna skapa i vida högre grad än de flesta utanför stående torde föreställa sig, och som utgöra de oeftergifliga vilkoren för att någonting skall kunna uträttas inför fienden, alla dessa fördelar skulle vara spårlöst utplånade. Tror man väl, att det skall blifva möjligt att under sådana omständigheter upprätthålla den frivilliga skarpskytterörelsen? Föreställer man sig, att tänkande män vilja offra tid och möda på upprättandet af en organisation, som skulle upphöra att fionas till just i det ögonblick, den skulle kunna komma till användning och göra något gagn? Vi tro det för vår del icke, och vi anse oss icke förnärma deras ibärdighet och fosterländska nit, som arbetat för de frivilliga skarpskytteföreningarnes framgång, om vi antaga att, för den händelse det kongl. förslaget rörande landtstormen skulle blifva lag, de frivilliga skarpskytteföreningarnes dagar skulle vara snart räknade. Vi vilja för vår del ingalunda påstå, att folkbeväpningsiden, hvars tillämpning i vårt land är för dess trygghet och sjelfbestånd af så omätlig vigt, är förverkligad eller kan förverkligas endast med det, som de frivilliga skarpskytteföreningarne kunna direkt uträtta. Vi tillåta