Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1866, sida 1

teorier. Så gick det suveräna folket och önskade och önskade ända till kl. två i går middag. Då hade kejsaren talat slut i Salle des Etats och for omkring på boulevarderna för att helsa på det suveräna folket, som i detsamma började läsa det redan då färdigtryckta och öfverallt på gatorna affischerade samt af tidningskolportörerna försålda talet. Ni vet redan hvad hans majestät yttrat. Han har ansett sig nu kunna lägga alldeles bort det gamla löftet om couronnement de lådifice, hvilket ända hittills ansetts nödvändigt att då och då upprepa. Herrskaren har sagt sitt non possumus. Han har slungat ut sin encyklica mot tidens anspråk, mot de ,, oroliga sinnen, som begära Frankrikes försättande i myndighetstillstånd, och mot de ,,bedrägliga teorier, hvilka tro att friheten är ett vilkor för samhällets lyckliga bestånd. Den enda frihet, som Napoleon den tredje beviljar Frankrike, är att de, som önska, med bortläggande af politiken, diskutera om sina industriella och kommersiella angelägenheter, skola få komma tillsammans utan några andra inskränkningar, än som äro nödvändiga för den allmänna ordningen. Det är verkligen ett medgifvande. Om sidenfabrikanterna vilja öfverlägga om sina industriella intressen, om skräddarne önska rådslå öfver ett nytt sätt att skära till pantalonger, om köpmännen anse sig behöfva samtala om priset på kaffe och socker, så få de göra det, och de böra känna sig tacksamma; men de få akta sig för att tala politik och de må icke understå sig att diskutera om hvilken de böra utse till riksdagsman. Frankrike är materiellt lyckligt, har kejsaren förklarat, och dersöre må det icke komma ifråga att göra den ringaste modifikation i det system, som regeringen hittills följt. De, som hysa önskningar i det afseendet, äro ej andra än , oroliga sinnen, som, under förevändning att påskynda regeringens liberala gång, vilja hindra henne att gå genom att betaga henne all styrka och allt initiativ. De taga fatt uti ett yttrande, som jag (Napoleon den tredje, fransmännens kejgare) lånat af kejsar Napoleon den förste, och de förvexla ostadighet med framåtskridande. Då kejsaren förklarade det vara nödvändigt att successivt förbättra de menskliga institutionerna, ville han dermed säga, att de enda varaktiga förändringarna äro de, som verkställas med tiden genom förbättrande af de offentliga sederna. Så lydde Napoleon den tredjes högtidliga tillkännagifvande i går, och han tillade att nyssnämnda förbättringar ske genom passionernas lugnande, men ingalunda genom mindre tidsenliga modifikationer i grundlagarna. Konstitutionen af år 1852 har haft till uppgift att grunda ett rationelt och klokt afvägdt system, grundadt på den rätta jemnvigten emellan de olika statsmakterna. Derföre kan det icke komma ifråga, menar kejsaren, att hafva ministrar, som äro beroende af representationen. Frankrikes konstitutionella former, förklarar han vidare, hafva en viss likhet med de Förenta Staternas i Nordamerika, och äro icke bristfälliga, fastän de icke öfverensstämma med Englands. Hvart och ett folk bör hafva institutioner, förenliga med dess anda och dess traditioner. Alla regeringar kunna visserligen hafva sina fel; men, om man kastar en blick på det förflutna, tycker Napoleon den tredje sig kunna applådera sig sjelf, när han ser att Frankrike, efter tilländalupna fjorton år, är respekteradt i utlandet, lugnt inom riket, utan politiska fångar i dess fängelser, utan landsflyktiga utanför dess gränser. Och derföre må det icke komma i fråga att gifva Frankrike den frihet, som åtnjutes af andra civiliserade nationer. Kejsaren menar, att man alldeles tillräckligt, under 80 år, diskuterat styrelseteorier. Nu skall man söka praktiska medel att förbättra folkets moreliska och materiella vilkor. Derpå må allt gå ut och dertill tror sig throntalet, enligt hvad ni sett, kunna gifva några välmenta anvisningar. Allt skall således blifva förträffligt, blott man icke låter förleda sig af , bedrägliga teorier, d. v. 8. af önskningar om ett närmande till de institutioner, som finnas i England, Italien, Belgien, Sverige, Norge och Danmark. Och franska nationen låter sig tålmodigt nöja, frågar ni, med detta bleklagda nej på ; dess så blygsamt framställda önskningar? Ja! Nationen är lugn. Paris är lugnt. Allt är