Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1866, sida 1

däktigt mot himlen, öfver hvilken rosenfärgade moln sväfvade hän. Solen, redan beröfvad sin bländande strålglans, belyste magiskt de medeltidsprydda bergsspetsarne, lärkorna drillade sin aftonsång, och djupt under oss, midt i Rhen på den gröna ön, kallade eftor gammalt bruk vesperklockan från kapellets torn till ett gemensamt Ave Maria. De högtidliga klockljuåen uppstego till oss likasom ur Rhens vågor, och ehuru de förklingade ohörda i de tomma spöklika klostersalarne, så väckte de likväl månget sinne till fromma betraktelser. Mig föreföll det åtminstone som hade naturen firat en gudstjenst före sitt inslumrande, och som den gode Guden sjelf hade frammanat dessa klockljud. Dylika känslor tycktes äfven bestorma mina kamrater, ty alla syntes uppfyllda af samma allvar, samma fasta, heliga vilja, och det dröjde länge innan en bland dem tog till ordet och i ett hänförande tal skildrade det mål, som förenade oss till ett mägtigt helt. Några vidare rådplägningar och beslut ifrågakommo ej denna afton. Det handlade hufvudsakligen om att inviga mig i hemligheten af den alla tyska länder omfattande förbindelsen och sätta mig i stånd att utan fara gifva mig tillkänna för fremmande vapenbröder samt äfven igenkänna sådana.