Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1866, sida 1

med hvilken jag en gång haft en duell, — och du och du? utropade jag hvarje gång då jag såg ett annat bekant ansigte och ket upptäckte uttrycket af oskrymtad vänskap. — Och du sjelf, ljöd det tillbaka från alla håll, — du, vår broder i lif och död, du, vår trogne kamrat vid det allvarsamma verk vi förbereda. Äfven om jag förut hade tviflat huru jag borde handla, så hade dock hvarje tvekan säkert försvunnit i detta ögonblick. Ty om jag redan kände mig höjd genom det varma emottagande, som kom mig till del, så erfor jag en dubbel tillfredsställelse att se mig omgifven af vänner, hvilka jag var van att betrakta med aktning, och hvilka, så väl ättlingar af förnäma som af borgerliga familjer, icke blott hade glömt skillnaden i härkomst utan äfven sin längre studietid. Här såg man ingen dyster fanatism, intet öfverspändt svärmeri, deremot talade tydligt ur de entusiastiskt glänsande blickarne den heliga öfvertygelsen att man hade föresatt sig ett ädelt, upphöjdt mål och med glädje var beredd att våga allt, till och med lif och frihet, för dess ernående. Jag såg mig omkring i kretsen, öfver allt varseblef jag samma uttryck, som värmde mitt bjerta samt antände min lättrörliga fantasi, och sedan den första helsningen slutat, utropade jag, gripen af vild hänförelse, ännu en gång helt högt, i det jag aftog mössan från mitt hufvud: Trohet in i döden! Trohet utöfver grafven och må Gud välsigna vårt företag! Må Gud välsigna vårt företag, svarade brödraskaran i koras; alla hufvuden blottades likasom till bön, och ögonen höjdes an