Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1866, sida 1

1866 kallade Napoleon den tredjo samma anspråk för , bedrägliga teorier och lät äfI ven höra det gamla talet om passioner. Men den son tror att Napoleon den tredje, ett par månader hårefter, blifvit af folket uppsagd till afflyttning, den bedrar sig mycket och den känner alldeles icke situationen i Frankrike. Franska folket fördrager mycket nu för tiden, innan det förlorar tålamodet. Om de egentliga orsakerna till denna långmodighet skola vi tala något längre fram. På Carrouselplatsen stod i går en väntande hop, och öfverallt i grannskapet af Louvren och Tailerierna flanerade det suveräna folket för att få höra hvad statschefen beslutat i nationens vigtigaste angelägenheter. Det såg ut som allmänheten denna gång med större otålighet än vanligt afvaktade det ögonblick, då man skulle få kännedom om hvad han för tillfället tänker, han som ensam har initiativet i Frankrikes affärer och håller landets öden i sina händer. Den som har lyckan lefva i ett sådant land, som t. ex. Sverge, kan omöjligt göra sig någon föreställning om situationen här nyss före ett throntal. Hvilken öfverraskning skall han väl i dag bereda oss? Man kan göra sig beredd på hvilka surpriser som helst. Fred eller krig, frihandel eller prohibitism, tryckfrihet eller pressförtryck, alla intellektuella och materiella intressen bero af en enda persons godtycke. Det är derföre man med ängslig förbidan väntar få höra hvad statschefen skall säga. Det var i går femtonde gången kejsaren omkring sig församlade nationens representanter. Femton år är ungefär den vanliga lifstiden i Frankrike för de olika regimer, som följt på den stora revolutionen. Ludvig Philips regering hann ända till aderton år, men så var den också alldeles öfvermogen. Napoleon den tredjes regering deremot behöfver alldeles icke frukta denna fatala tid: punkt. Ötverallt i landet höjes rop på en verklig frihet, men Frankrike är, åtminstone ännu ganska länge, trött på revolutioner och vill alldeles ingen brådstörtad förändring i dynastien. Det finner den napoleonska rgimen långtifrån öfverensstämmande med tidens fordringar, det fioner den till och med odräglig i många fall, men det har föresatt sig att söka få reformer i stället för att göra revolutioner. Aldrig kunde väl tidpunkten för sådana reformer vara mera passande än just nu, då landet är så fullkomligt lugnt och då hvarje stat i Europa är sysselsatt med sina egna, inre affärer. Nu skulle den så länge utlofvade couronnement de Vedisice kunna med fullkomlig trygghet företagas. I medvetande härom trodde man sig här kunna vänta ej så litet af det throntal, som skulle inviga den lagstiftande sessionen inne varande år. Man kan stundom vara något öfverspänd i sina förhoppningar, ehuru erfarenheten borde hafva lärt, att af Napoleon den tredje kan man icke vänta mycket för den verkliga folkfriheten. Men för det första önskade man få höra, det kejsaren åtminstone utsatt en bestämd tidpunkt för den impopulära mexikanska expeditionens upphörande och att Frankrike derigenom skulle ändtligen befrias från alla farhågor för obehagliga förvecklingar med Nordamerika, den franska nationens gamla bundsförvandt. Fria från alla utländska konflikter, önskade fransmännen derefter få höra att statschefen böriat tänka på att bevilja dem en smula samlingsfrihet, att kunna få öfverlägga om sina egna angelägenheter, samt en åtminstone något störro frihet än nu, att få uttrycka sina tankar i tal och skrift. Man trodde sig, utan att misstänkas för ,hat och missaktning mot regeringen, kunna önska sig lag i stället för godtycke. För att så småningom kunna öfvergå till den sjelfstyrelse, som är hvarje myndig nations sträfvan, önskade man att den kommunala friheten gjordes åtminstone något större än nu, då allt beror af centralmakten, och man trodde sig till och med kanna uttrycka en önskan att Paris och Lyon skulle få sjelfva välja sina stadsfallmäktige. Mången gick till och med så långt, men det var de allra djerfvaste, att Frankrike nog kunde få verkliga, inför nationens representanter ansvariga ministrar, hvilket man icke anser alldeles oförenligt med kej sardömets bibehållande. Ni tycker måhända, att dessa önskningar läro mycket moderata, men då har ni väl icke släst kejsarens tal, der de kallas , bedrägligsg