Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 januari 1866, sida 1

ligheter, tänkto jag på min gamle, välvillige förmyndare, och jag dröjde med mitt beslut; men så snart jag föreställde mig Johannas ljufva bild och återkallade i minnet den sorgliga historia, som var förknippad med hennes barndom, och att hon förtjenade att icke blott vara den älskade medelpunkten i ett lyckligt hem, utan äfven en aktad och ärad stjerna i de högsta samhällskretsar, då kände jag plötsligt alla mina betänkligheter försvinna. För att visa de obekanta äskådarne att ingenting är för farligt för den modige, sönderref jag hastigt papperet i små bitar, och sedan jag kastat upp dem i luften, så att de hvirflade omkring mig likt snöflingor och följde luftströmmens riktning, fattade jag käppen med stadig hand. Efter en kort skakning befann han sig i mitt våld; med likaså bestämda rörelser sönderbröt jag honom på det föreskrifna sättet, hvarefter jag upphöjde min hand och ropade högtidligt: Jag svär! Genast började det röra sig bakom jernekgrupperna och de genom björnbärsrarkorna nästan ogenomträngliga enbärsbuskarne. Brokiga mössor uppdöko öfverallt och trogna händer sträcktes emot mig från alla sidor till en broderlig helsning. synen af femton eller sexton studenter hade jag väntat, och detta öfverraskade mig således icke. Men jag kunde ej undertrycka ett utrop af förvåning då jag igenkände bekanta umgängesvänner, med hvilka jag så ofta varit tillsammans i glada dryckeslag och muntra upptåg. — Således också du? utropade jag förvånad, då mina blickar först mötte en af mina gamla skolkamrater, — och äfven du? fortfor jag och tryckte handen på en glad själ,