Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1866, sida 2

synbarligen använde till att sammansåätta en ny vers, började hon åter: Hvad vi älska ses försvinna Ofta invid grafvens rand; Till och med då vi det finna Redan säkert i vår hand. Hvilka ohyggliga fantasier, tänkte jag och mitt hjerta bäfvade, då jag föreställde mig Johanna, samt isynnerhet den brännande, flyktiga rodnaden på hennes kinder. Jag ångrade nästan att redan hafva hört så myc ket, och likväl kunde jag ej förmå mig att afbryta den hemska sångerskan. Och så satt han död en morgon Vid don klara våg; Emot klostret än hans bleka, Stilla anlet såg reciterade hon i nästa ögonblick, och jag gissade att ön Nonnenwerth, som nu småningom framskymtade i det aftagande regnet, hade påmint henne om Schillers sköna ballad. , Efter solsken följer regnet, Efter regnet klarnar allt; Men der ofvan uppå berget Väntar forans-skräckgestalt, sjöng hon åter. Den upprepade varningen öv berget måste naturligtvis göra ett starkt Intryck på mig, och med bästa vilja var jag ej Rmagro i stånd att anse fröken Busselbachs poesker för hvad de egentligen voro, nemligen utgjutelser af ett sjukt sinne. ,Men fadrens väna dotter Hon insåg hyem det var;