Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1866, sida 2

ersedlar, samt framförallt: förse dem med tt humant och intresseradt befäl, och Sverge kall företo en arm( icke om 50 å 60 tusen lan, utan om 2 å 3 hundratusen man, ) a skola vara väl förberedda att ingå i sderna vid ett krigs utbrott, hvilket ju utmdess ej inträffar så hastigt, att icke nåra veckor skola vinnas för yiterligare öfning. Denna militära öfning är nu, märk väl, cke köpt på bekostnad af landets odling, enom att arbetskrafter blifvit densamma unlanryckta, ty öfningstiden under fristunder ;r blott undanryckt däsigheten, spelbordet ler kroglifvet och kan aldrig bättro använlas än till den moraliskt och fysiskt stärtande förströelse, som ligger i dylika öfninJar, när de lätt ledss. — Äfven några dasar om sommaren för samfälta öfningar kuniå ej anses inkräktade på arbetstiden, då de blott ej följa alltför många på hvarandra. Ingen husbonde skall hafva något att invända mot att låta sin unge tjenare få ledighet någzra dagar om sommaren för sådant ändamål; men når han skall ligga på ett beväringsmöte 3 å 4 veckor i en följd, ofta under on bråd tid, då uppstår en verklig förlust på arbetskraft. Och en sådan fördelning af öfningstiden gagnar sjelfva öfningen. Det är helt visst att ett barn lär mera och lättare om det får lära 300 timmar om året med en timma om dagen, än om det skulle läsa detta timtal under 30 dagar i en följd. Samma lag gäller ock om arbetet, om n atsmältningen och andra kroppsliga och andliga funktioner. Man äter icke på en dag för hela veckan, än mindre på en månad för hela året. Långt ifrån alltså att koncentrera den militära öfningstiden, bör man jördela densamma. Erfarenheten med de frivilliga skarpskyttekårerna lemnar redan ett godt vittnesbörd i detta hänseende. Men för denna stora nationalarm behöfves befäl och detta måste särskilt utbildas och ösvas. Dessutom fordras öfverbefäl, hvilket måste hafva genomgått en ordentlig militärisk kurs och som måste odeladt ägna sig åt sitt kall. Detta är alldeles rigtigt. Derföre skela också alltid anslsg från statens sida tarfvas för ej blott officerskårer utan ock för sådana trupper som fordra en speciellare öfning, såsom artilleri och kavalleri. Men härtill gifver vår ofantliga militärbudget rikliga tillgångar, äfven om den nedsättes till hälften, i den stund man indrager dels den del af armåen, som genom folkbeväpningen blir öfverflödig, dels alla lyx-regementen. Det är emellertid icke vår afsigt att hör ingå i frågans detaljer, hvarlill vi hoppas få tillfälle en annan gång. Vi hafva blott antydt det mål, hvartill man bör gå, den riktving, som bör följas vid alla militära reformer, beroende det sedermera af omständigheterna hura hastigt man kan framgå på den utstakade banan. Ty ett är gifvet: ett försvarsväsen, köpt till priset af landets välstånd, gör nationen vanmäktig, men icke stark. Utomdess bör man väl här taga ett lands politiska ställning, dess läge, m. m. med i betraktande. Och dessa förhållanden äro för Sverge och Norge de mest gynnsamma. Inträda vi på den ordnade frihetens bana; ägna vi våra bemödanden till utveckling al vära rika inre tillgångar; taga vi oss med klok försigtighet till vara för att inblanda oss i de kontinentala tvisterna — så skols alla länder äga ett tå stort intresse i vår integritet, att vi aldrig skola behöfva frukta något öfverfall, och om detta skulle oför skylldt drabba oss från ett håll, så skola v äga mäktiga vänner på andra håll. — De motsatta systemet åter: att utsvälta oss ge nom en onaturlig krigsbudget; att på grund af den chimära makten utaf en stor arme söka leka stormakt, det skall, likavisst son allt colibradoseri, göra oss till ett lätt byte för ovännen och bereda vår undergång. Ett förståndigt folk och en upplyst, foster ländsk regering böra ej tveka i valet mellar desga håda alternativer.