Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 januari 1866, sida 2

söteborg den 27 Januari Frågan om landtförsvaret utgör ämför en följd r i Aftonbladet, erlig uppmärkpas, på ett moderat och trertygarde sätt, regeringens sednaste förleg till förstärkande at vårt foravarsväsen fö genom en utbrytning af en del utaf de beväringskyldige (förmedelst lottning), för att bereda denna del en större öfning. Aftonbladet erinrar att vår beväring, som kunde och borde utgöra ett starkt stöd för den stående armsn, blifvit alltför mycket försummad, och visar att hvad man nu föreslagit är i sjelfva verket ingenting annat än att, i stället jör beväringen, införa konskriptionen. Blott ett sakna vi önnu i Aftonbladets genomförda och sakrika framställning, nemligen en utredning, eller åtminstone antydan af den vigtiga omständigheten: huruvida verkligen vårt landtiörsvar behösver ökas i sådana dimensioner, eller hurnvida ej fastmer vi böra vara betänkta på allvarsamma redaktioner i denna del? Det sednare är åtminstono vår mening, nemligen så tillvida, att sedan vi erhållit ett godt och aktivt, om också litet sjöförsvar, samt goda kust-befästningar — baserade på systemet att gå ned i bergen eller marken, men icke uppföra lätt ramlande citadeller i höjden — så bör vårt landtförsvar kunna byggas i väsentlig mån på en stark folkboväpning, efter schweitziskt mönster. Det är nemligen härmed allena, som det ollmännas välfärd, i fråga om en mot yttre våld och inkräktningsbegär tryggad tillvaro, iåter förena sig med landets välfärd i öfrigt, i fråga om ekonomiskt välstånd och on lycklig utveckling på civilisationens bana. Då nu försvarsväsendet varit de flesta staters svåraste hämmsko i detta hänseende; då det utsugit äfven rika länders must och märg och försänkt eller bibehållit deras lägre befolkningar i armod och elände; då det undandragit landets allmänna kulturlif otaliga friska och goda kraftor — blomman af dess ungdom — så kan man från början uttala den satsen såsom viss och obevekligt sann: att hela detta system är grundfalskt. Det gifves i den menskliga samhällsordninagen ingen disharmoni af denna art, som påkallar orättvisa och kränkning af de enskiltes väl samt dymedelst förlamar statslifvet i dess innersta grand, för att skydda det hela. Det är tvertom gifvet, att det säkraste värnet mot yttre ingrepp måste finnas i en sådan ordning, som på samma gång befrämjar, men icke motverkar samhällets öfriga ändamål. Förr än denna ordning är funnon, är försvarsväsendets fråga icke löst. Det är den vissa och djupa tron på en sådan harmoni; det är öfvertygelsen att frågan om ett lands yttre säkerhet och sjelfbestånd kan lösas på ett sätt, hvilket icke kränker eller tillbakasätter de öfriga stora samhällsintreszena, som gilver oss mod att uttala det kathegoriska omdömet, att hela Europas krigsväson — med ett enda undantag, — hvilar på en falsk grund. Men dock beh5fver man icke starna vid denna abstrakta förutsättning. Man kan numera ganska väl tänka sig den nya, bättre ordningen i dess praktiska utförande. Den stora grundsats, som det gäller att här genomföra, heter: allmän värnepligt, d. v. s. hvarje medborgares skyldighet att i farans stand försvara sitt land. Utförandet af denna grundsats heter: Folkbeväpning. Vi känna alltför väl de invänningar. som deremot göras. Antingen, säger man, skall denna folkväpning förete en sammzarafsad, oöfvad hop, som ur militärisk synpunkt är ingenting värd, eller ock skali dess ofning komma att undandraga lardet långt större arbetsstid och medföra för befolkningen långt större l uppoffringar än åå man öfverleranat krigs stjensten åt on särskildt aflönad och öfvas trupp, scm gör denna tjenst till sitt yrke. Det är dessa påståenden, som böra allvarligt pröfvas, enär utan tvifvel de innebära mycket, som är beaktensvärdt. Å andra sidan må dock deremot anmärkas 1:o att den allmänna folkbeväpningen ovill: korligen måste vara förenad med öfning; 2:o att likväl denna öfning kan så ställa: och ordnas, att den icke blifver betungad för dem, som underkasta sig densamme, uter tvertom tjenar att befordra deras fysiska ut bilaning och hållning samt äfven moraliska kraft, uti hurtighet, mod samt känsla för ord ning och disciplin. Och vinnandet af detta ändamål är at söka på hufvudsakligen tvenne vägar: 1:o Militärgymnastikens införande i all skolor, 2:o den manliga ungdomens öfning inon sina socknar (eller miadre områden), upp dess fristunder. Detta utgör den förberedande bildninger hvilken — det kan genom erfarenhet bevisas — kan uppgå till jemnbredd med en ganska go rekrytbildning, då vi nemligen härjtala endas om infanterivapnet. Har denna bildning blifvit vunnen vid ir trädet i den våärnepligtiga åldern, 21 å 2 år, så kunna derotter mera samfälta öfninga i större massor, t. ex. en å två bateljone utföras inom större områden, hvartill i al mänhet häradet kan anses lämpligast. Dess öfningar kunna göras ett par tre gånger ur der sommaren, men endast under ett par ti dagar för hvarje gång. Underhåll dessa öfningar en 5 å 6 år nHnnrmnniva dat unga ÄAUchongf gannm he