Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1866, sida 3

MArundtj Några ord om qvianans uppfostran, i anledning af, att förslag om npprättande af elementarläroverk för flickor nu för andra gången blifvit inför rikets ständer framlegda. Uvad är en god uppfostrans högsta ändamål? Säkerligen att söka utveckla menniskan till högsta möjliga fullkomlighet, och att, i enlighet med hennes naturanlag, bilda henne till en nyttig samhällsmedlem. Menniskans bestämmelse är Fullkomligketen, och fram emot detta mål bör väl hvar och en genom uppfostran ledas. Afven de minsta naturgåfvor böra utvecklas till sin högsta möjliga fullkomlighet; endast sålunda har uppfostran uppfyllt sitt höga åliggande. Men när nu alla menniskors mål är fullkomligheten — och detta vill sikerligen ingen förneka — hvarföre söker man då icke genom uppfostran att utveckla allas förmögenheter? I Sverge finnas omkring 2,000,000 menniskor, hbvilas uppfostran är af staten på ett besynnerligt sätt försummad, åtminstone i jemförelse med den omsorg, som lemnas den andra hälften af Sverges befolkning. Hvad kan anledningen hättill vara? Endera måtte detta härleda sig från något fel hos dessa två millioner menniskor, som staten anser sig böra straffa med ett så grymt straff, som okunnighetens mörker, eller också måste det vara en uraktlåtenhet hos staten, som det då sannerligen är hög tid att godtgöra. Hvad hafva då dessa arma menniskor törbrutit? Vi veta intet annat än att de äro qvinnor, men detta fel — så vida det är något — måste dock skrifvas på deras skapares räkning, och med Honom är det väl icke värdt att staten går till rätta. Men om det icke kan bevisas, att den svenska qvinnan förverkat sin rätt till allmän upplysning, huru kan då staten förvägra henne den? Om det kan antagas såsom erkändt, att en god uppfostran är en af de största välsignelser, som kunna tillfalia en menniska, och om staten är en inrättning för hela samhällets väl, så är det svärt att inse, på hvad grund Sverges halfva befolkning hittills blifvit så orättvist behandlad. Denna orättvisa emot qvinnan har blifvit försvarad på trenne grunder: Först derföre, att man antagit, det hon af Gud blifvit mindre begåfvad än mannen. För det andra derföre, att en uppfostran i allmänna skolor har blifvit förklarad såsom skadlig för henne, och För det tredje derföre, att man ansett, det qvinnans enda bestämmelse vore att blitva maka och moder, och att man antagit, att bon för denna sin bestämmelse icke kunde behöfva en tankeutvecklande uppfostran. Hvad det första beträffar, nemligen — att qvinnan blifvit mindre begåfvad än mannen — så blir detta väl svårt att afgöra, innan qvinnan, genom en full och fri tillgång till all den upplysning och all den tankeutveckling, som genom de högre läroverken står mannen öppen, men är henne förvägrad, hunnit till den utveckling, att en jemförelse kan komma i fråga. Ty, när det är en känd sak, att äfven de största naturgåfvor behöfva utvecklas, om de icke skola dö i sitt frö, så är det ju klart, att en opartisk jemförelse emellan mannens och qvinnans naturgåfvor är alldeles omöjlig, förrän de ega lika rättigheter och tillfälle att utveckla sina af Gud förlänta pund. Fastän de kinesiska qvinnornas fötter genom jernskor från barndomen hindras stt vexa och utveckla sig, så kan man derföre icke påstå, att Gud skapat dessa arma varelser med mindre ändamålsenliga fötter än dem, Han gifvit andra menniskors barn ; likaledes kan man icke påbörda Gud, att Han skapat qvinnan mindre fullkomlig än mannen derföre, att hennes själsförmögenheters utveckling i alla tider, genom orättvisa, fördomar och brist på goda undervisningsanstalter, blifvit hämmad. Man bör ej anse såsom menniskans naturliga tillstånd det, hvarest hennes intellektuella och moraliska egenskaper slumra, utan ett sådant, der hennes egenskaper och anlag äro, jag vill icke säga bragta till fullkomlighet, men der de äro i stånd att utveckla sig och spricka ut likt blomman ur knoppen, och isynnerhet der, hvarest vårt slägtes utmärkande karaktersdrag, sträfvan efter ett fortsatt framåtskridande, tillåteg fritt spelrura. Richard Dawes. Ehuru det är alldeles obestridligt, att mannens och qvirnans naturgåfvor i många fall äro vika, så bevisar denna olikhet icke någon mindre fullkomlighet å någondera siden. Men om det också vore så, att qvinnans naturgåfvor äro mindre än mannens, så upphäfver detta hvarken hennes rättighet till, ej heller