Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1866, sida 3

Och om du gjort det, är du redebogen Att, oförvillad af de små begär, Stå som en man och verka glad och trogen För alt hvad stort det syftet innebär? Hvem fröjdas ej att känna lifvet strömma I varma, starka pulsslag allestäds? Men ofta är man snar att omiidt döma, Och pris får mycket, som är slemt, jag räds. Ty ligger makt uppå att moget pröfva Och icke genast, der det höjs ett skri, För nöjet biott att sina lungor öfva, Förtjast och sällhetsdrucken stämma i. Ej är det svårt att som en speljakt vagga Behagligt fram för moningarnas vind, Kanhända också stänka skam och fradga Omkring sig utan att bli blek om kind. Men att bland bränningar och blindskär styra Sjolfständig kurs och, fast en seger vanns, Ej sorglöst somna eller tanklöst yra, Det fordrar mer: det fordrar kraft och sans. ÅÄtt orda grannt är öfligt nu i Norden; Men tala stort är ej att vara stor. Af dåden kännes mannen, ej af orden, Och menskovärdet ej på ytan bor. På djapet bor det tyst; der lät oss, bröder, Förvara perlan, som är bjertats frid, Och vårda elden, att den evigt glöder. Och så med mod gå ut i lifvets strid! Af oss skall svaras, hurudana öden Den dyra sosterjorden förestå; På oss beror, om lifvet eller döden Skall fram utur den nya tiden gå. Der sväller mycket växtkraft i dess sköte; Men brukas vill den utaf ädle män. Stor är den uppgift, som vi gå till möte: Upp, blifvom värdiga att fylla den! : E. V. D-a. n3n3nnn —C—